About Kimochi II
Jag minns hur jag vaknade tidigt den första morgonen, insvept i en tunn sarong på solbädden, och såg himlen skifta från indigo till mjuk korall medan vi närmade oss Padar. Luften var sval, precis lagom för att göra värmen från den nybryggda kaffekoppen märkbar. Underifrån hördes besättningen tyst förbereda hjälpbåtarna medan doften av stekt vitlök och ris steg från köket. Vi hade kommit sent kvällen innan till Labuan Bajo, trötta efter flyget, men överföringen till Kimochi II gick smidigt – en kort båttur där vår bagage redan var inlastat av besättningen.
Själva båten är 20 meter lång, med sju hytter dolt under däck. Vår låg före på styrbordssidan, precis lagom bred för dubbelrumssängen och ett litet hyllplan för glasögon och telefon. En riktig fläkt hängde ovanför, inte bara drag från ett porthål, och madrassen kändes inte som om den lånat från en fiskekryssare. Gemensamma badrum städades två gånger per dag, och det fanns alltid varmt vatten – en överraskning jag inte räknat med på en liveaboard av den här storleken. Vid förmiddagen på dag ett snörklade vi vid Menjerite, där strömmen förde oss längs en vägg täckt av mjuka koraller. Jag såg en sköldpadda glida förbi, oberörd av våra bubblor, medan en revhaj sov i sanden nedanför.
Dag två började innan soluppgången. Vi låg för ankar nära Padar och klättrade upp i mörkret, med huvlampor som guppade före oss. Uppifrån öppnade sig utsikten: tre halvmåneformade stränder i olika nyanser av vitt, omgivna av kantiga kullar. Efter frukost ombord gick vi på vandring på Komodo Island med en guide och såg drakar som vilade under träd som överdimensionerade ödlor. Senare, vid Pink Beach, vandrade jag längs stranden där sanden verkligen får en svag rosa ton – krossade koraller blandade med det vita. Högdpunkten var Manta Point: inte bara en, utan fyra mantar som cirklade under oss, med vingar bredare än jag är lång. Besättningen pekade ut rensningsstationen på revet och förklarade hur samma individer återvänder varje säsong.
På sista dagen drev vi mellan Kanawa och Taka Makassar. Vattnet vid Taka var så grunt att det såg ut som en skimrande spegel – turkost mitt i det djupblå. Jag snörklade tills läpparna domnade, och tittade på klownfiskar som dartade mellan anemoner. Tillbaka ombord samlades vi på akterdäck medan besättningen serverade färskt frukt och iste. Någon öppnade en Bintang, och vi såg kusten av Flores försvinna i dimman. Det var inte lyxigt – ingen infinitypool eller butlertjänst – men det kändes äkta. Vi sov till ljudet av vatten som klafsade mot skrovet och vaknade utan någon schemalagd press.
Det som stannade kvar var inte bara vildlivet eller utsikterna, utan resans rytm. Måltiderna serverades på plastbrickor, men maten var varm och stark – sambal stod på bordet vid varje måltid. Säkerhetsutrustningen var synlig och välskött, och besättningen rörde sig med tyst effektivitet. Vi behövde inte Wi-Fi eller AC. Vi behövde utrymme att sträcka ut oss, någon som pekade på en fågel och sa 'det där är ett varningstecken för saltvattenskrokodil', och en båt som inte guppade som en tvättmaskin på natten. Kimochi II levererade precis det.
