Riley

Första ljuset slickade över teakdäcket just som vi rundade Padars norra udde, himlen fortfarande mörkblå vid horisonten. Jag satt insvept i en tunn filt på övre däckets dagbädd och tittade på hur besättningen lät seglen glida upp utan ett ord – bara repvävets gnissel och vattnet som delade sig under fören. Riley rusade inte framåt; hon gled, som om hon visste att drakarna på Komodo fortfarande sov och att det inte fanns någon anledning att skynda på. Klockan 6:15 antändes öns skulpterade kammar av soluppgången, och köket skickade upp doften av stekta rödlök och stark javanesisk kaffe. Det här var ingen iscensatt scen – det kändes äkta, stilla, genomtänkt.

Senare på förmiddagen, efter en snabb dykning i den svala, strömförda kanalen vid Manta Point där skuggor i hangarens storlek cirkulerade under oss, hamnade jag tillbaka på solbädden, blöt och andfådd. Jacuzzin var redan igång, varma bubblor som skar genom havskylan. Det är sällan man ser en sådan funktion på en traditionell phinisi, men här fungerade den – för den var inte fokus. Den var en bonus efter rörelse, efter riktig upplevelse. Besättningen hade planerat perfekt: precis långt nog att värma sig innan gummibåten gick till Pink Beach, där sanden verkligen får en rosa nyans vid middagstid, prickig av krossade foraminiferer.

Rileys layout överraskade mig. Med bara fem kabiner för 12 gäster fanns det plats att andas. Min kabin, en av två på nedre däck med gluggar som öppnades till sjöytan, höll sig sval även när eftermiddagssolen brände på huvuddäcket. Träarbetet var inte överpolerat; det visade svaga repor nära dörrkarmarna, sådana som kommer av år av salt, barfota gång och noggrann underhåll. Sängen hade en riktig madrass – ingen klumpig skumgummi här – och en myggnät som faktiskt kunde fästas ordentligt. Men det jag minns mest var tystnaden på natten. Förankrad i Sebayur, utan generator efter klockan 22, hördes endast den mjuka dunsen av skrovet mot förtöjningsbojen.

Dag tre började tidigt. Vi lämnade innan soluppgången mot Kanawa, skar genom spegelblankt vatten där stjärnornas reflektioner höll kvar som oljfläckar. Dykledaren delade ut bananer precis innan vi dök – bete för de blåöjda barrakudor som hänger vid avgrunden. Taka Makassar kom senare, alldeles vit sand och turkost virrvarr, där strömmen förde en mjukt längs en revkant full av hammardonnor och klownfiskar i anemoner. Lunchen var grillad mahi-mahi med sambal matah, serverad vid det utomhusbaserade matsalen under en segelduk som fladdrade en gång – och bara en gång – hela eftermiddagen.

Tillbaka ombord hade inomhusloungen en liten bibliotek – faktiska böcker, inte broschyrer – om Indonesiens marina liv och phinisihistoria. Ingen tittade på TV. Två gäster ritade i anteckningsböcker, en annan sov i en hängmatta mellan master. Riley skrek inte lyx. Det behövde den inte. Hennes styrka var rytm: hur besättningen förutsåg behov utan att smyga, hur seglen hissades precis när vinden byggde på eftermiddagen, hur ankaret föll i lugna bukter utan mer än en duns. Det här handlade inte om att kryssa av platser. Det handlade om att känna öarnas puls.