Mega Trusmi

Första gången jag märkte det var när motorns dån tonade bort i gryningen och doften av stark kaffe steg från köket. Jag gick upp på solbädden just som himlen färgades persikotonad bakom Kelor Island, vattnet blankt som glas. Det kändes overkligt – som om vi var den enda båten i hela skärgården. På sina 88 meter kändes Mega Trusmi inte som en vanlig liveaboard; den rörde sig mjukt, tyst och hade en yta som överraskade oss alla. Vi var 11 gäster fördelade på fem kabinner, men det märktes knappt – det fanns plats att försvinna, att hitta en vrå med en bok eller bara stirra på de förbiflytande klipporna.

Våran första fulla dag började innan soluppgången, förankrad nära Padar Island. Vi vandrade österleds uppför berget medan solen klättrade över horisonten och lyste upp bukterna i nyanser av guld och rost. Utsikten från toppen tystnade alla – ingen pratar där uppe, bara djupa andetag och kameraklick. Efter frukost ombord seglade vi till Komodo Island för våran komodovårguidning. Våran guide bar en gaffelstav, men de stora hannen rörde sig långsamt, nästan oberörda av oss medan de solade sig vid stationen. Sedan Pink Beach: vi simmade nära stranden där sanden får sin färg, och jag hittade en liten rosa korallbit, slät som krita, i min ficka.

Manta Point kom mitt på eftermiddagen. Strömmen var svag, och inom några minuter cirklade två mantar under oss, en med en trasig stjärt, den andra bred och ren. Vi drev med dem i nästan tio minuter innan besättningen vinkade tillbaka – nästa stopp: Kalong Island. Vi anlände i skymningen och tog en liten kajak in i mangroveskogen just som himlen färgades lila och tusentals fruktmöss steg upp i svärta mot skymningen. Upp på däck slogs någon på med karaokemaskinen. Inget vokalundervisning, men kombinationen av varm bris, Bintang och dåliga versioner av 'Bohemian Rhapsody' skapade en kväll man inte planerar – men aldrig glömmer.

Tredje dagen började med en överraskning: Taka Makassar, även kallad Banded Sea Snake Reef. Vi såg inga havsormar, men revet var tätt befolkat av papegojefiskar och jätteläckor. Siktbarheten var över 20 meter. Sedan Kanawa Island, där vi hade en sista simtur i grundvatten innan den långa seglingen tillbaka till Labuan Bajo. Besättningen serverade färska mangoskivor på överdäck när hamnens ljus syntes i fjärran. Det som stannade kvar var inte bara vildlivet eller utsikterna, utan hur Mega Trusmi balanserade bekvämlighet och äkthet – rymlig, ja, men aldrig flashy. Inomhusrestaurangen kändes som hemma när det regnade, och solbädden blev våran vanliga vardagsrum.