About Pesona Bajo
Första morgonen vaknade jag av doften av grillad makrill och avgaser från köket under däck. Det var inte lyx, men det var äkta — besättningen redan mitt uppe i att filetera fisk till frukost, däcket fortfarande fuktigt från nattens sköljning i saltvatten. Vi hade anlänt sent till Kelor, förtöjt i mörkret där endast förljuset skar genom vattnet. Jag gick ut barfota, däckets trä var fortfarande varmt av dagens sol, och såg silhuetten av Komodo Island i fjärran, som ett hopknölade folieblad.
Pesona Bajo är en 23 meter lång phinisi byggd för funktion, inte Instagram. Vi var 14 gäster på en 3D2N-resa med delade rum, fördelade på sex trähytter med delade badrum i korridoren. Min hytt hade ett porthöga som inte gick att öppna, två sängar med tunna madrasser och AC som skramlade som en lös bult — men som höll svetten borta. Inget minibar, ingen säkerhetsskåp, men personalen lämnade aldrig dörren olåst under städningen. Överdäcket hade långa kuddar under ett segeltak — inte klimatiserat, men tillräckligt skuggat för att sova under dagens hetta medan vi seglade mellan öarna.
Dag två började i Padar innan gryningen. Vi vandrade den norra stigen i mörker, ficklampor som guppade framför oss, och nådde krönet precis när solen bröt horisonten — först rosa, sedan guld över bukts skarpa udde. Sent på förmiddagen var vi på Komodo Island med rangers och torrperiodens damm klibbig runt ankarna. Drakarna brydde sig inte om oss. De gäspade, skrapade sig och släpade sig iväg in i buskagen som om de sett allt förut. Senare, på Pink Beach, är sanden verkligen nyanserad korall — inte neon, men omisskännlig i rätt ljus. Vi simmade i, snorklar som skar ytan, och flöt ovanpå papegöjefiskar och hjärnkorall medan Pesona Bajo väntade 200 meter ut.
Manta Point var toppen. Inte för att vi såg tio mantar — vi såg två — men för att de kom nära. En svävade under mig i tre hela minuter, munnen öppen, gälplattor som pulserade. Strömmen drog mig lite av kurs, och i en sekund drev jag med, hjärtat bultande. Tillbaka på däck räckte besättningen fram varma handdukar och söt te. På kvällen förtöjde vi vid Kalong Island. Tusentals fruktmöss skenade upp från mangroven i solnedgången, ett virvlande svart moln mot den orange himlen. Inga drönare, ingen musik — bara plasket av vatten mot kroppen och tillstundande rop från andra båtar.
Sista hela dagen var Taka Makassar, en sandbank som dyker upp vid lågvatten som en mirage. Vi vade 100 meter från båten, telefoner i torrpåsar, och skrattade när strömmen drog i benen. Sedan Kanawa, där revet faller brant och vattnet blir indigo. Där såg jag en sköldpadda, liten, som sköt mellan koralltoppar. Dykledaren pekade, men jagade inte. Rytmen i resan hade lagt sig — tidiga avfärd, långa seglade, enkla måltider av stekt ris och gurkasallad. På eftermiddagen var vi tillbaka i Labuan Bajo, lastade ur bagaget under ett läckande tak vid kajen.
