Abizar

Det första kvällsljuset föll över ovan- och däck just som vi ankade vid Kelor, gyllene och lågt, och kastade långa skuggor från besättningen som förberedde snorkelutrustningen. Jag lutade mig på relingen ombord på Abizar, salt i håret efter eftermiddagens överfart, och tittade på en gäst som drev ovanför korallsluttningen under ytan. Ingen musik, inget brådskande – bara repens klingande och styrmannens lugna instruktion att flytta gummibåten några meter. Det ögonblicket, ostört och exakt, satte tonen: detta var ingen parad av instagrammärken, utan en rytm inställd på tidvatten och ljus.

Abizars 25 meter långa skrov känns balanserat – inte för stort, men generöst där det räknas. Fyra hytter håller grupperna intimma. Jag bodde i Superior Cabin, som delar sitt teakklädda skrovdam med de andra men ligger precis bakom mitten. Det som slog mig var inte lyxiga ytor, utan genomtänkt planlösning: tillräckligt med utrymme bredvid sängen för att stå en dykbag, ett nätfack för solglasögon och ventilation som faktiskt fungerar klockan sex på morgonen när generatorn går av. Det gemensamma badrummet jag använde hade varmvatten som räckte till tre duschtag i rad – sällsynt på båtar i denna storlek.

Dagarna följde en ren sekvens. Vi vaknade till Padar innan gryningen, vandrade öståsen medan himlen gick från indigo till korall, båten som en liten silhuett i bukten nedanför. Efter frukost ombord seglade vi till Komodo Island för den guidad vandringen med rangers för att se Komodo dragon. Besättningen hade planerat perfekt – anlände före middagshettan och precis före två större grupper. Senare, vid Pink Beach, snorklade jag norra viken där strömmen för med sig små skolor av batfish. Vid Manta Point var det mindre trängsel än jag sett tidigare; vi drev längs rensningsstationen i nästan tjugo minuter, såg tre mantar, en med en tydlig notch i sin cephalic fin.

På dag tre levererade Taka Makassar den klassiska sandbanken – men bara i en timme. Abizar stannade inte kvar. Vi seglade snart till Kanawa, där den vulkaniska sluttningen faller brant ner i det blå. Jag uppskattade det – inte jakt på instagramplatser, utan att låta dykplatserna andas. Takutrymmet blev min favoritplats – utan skugga men alltid i brisen, perfekt med en kall Bintang medan vi seglade tillbaka mot Labuan Bajo. Besättningen serverade grillad fisk den kvällen, enkel men väl timad, medan solnedgången slog mot Sebayurs västra klippor.

Måltiderna serverades i det öppna matsalen – ingen AC, bara korsventilation och fläktar i taket. Frukosterna var konsekventa: rörägg, lokala bananer, smörgåsar och stark kaffe. Luncher var enkla rätter – gul curry med kyckling eller stekt ris med algssallad. Kvällsmåltiderna gick mer mot indonesiskt – soto, grillad snäcka, stekt kangkung. Speciella kostbehov kan tillgodoses om man meddelar i god tid; jag såg kocken anpassa en måltid för en vegetarisk gäst utan problem. Inget vinkort, men man får ta med egen dryck utan avgift.

Det som imponerade mest var besättningens disciplin. De rörde sig tyst under morgonöverfarter. Inget skrik på däck klockan femtjugo. Gummibåten lanserades med dempade åror tills huvudmotorn startade. Det här är inte broschyrdetaljer – det är tecken på en väldriven båt. För ett deluxe-fartyg i Komodo försöker inte Abizar vara femstjärnig. Den strävar efter smidig, kompetent och diskret service – och träffar prick.