Maheswari

Första kvällen sa allt. När vi gled in i Kelors halvmåneformade vik strax före 18:00 brann himlen aprikosfärgad bakom öns rygg. Jag stod på Maheswaris takdäck, barfota, med en kall Bintang i handen och såg hur besättningen tyst sänkte ankaret – utan ett ord. Inget stressat, inga rop – bara perfekt timing. Båten låg stadig till, 30 meter teak och järnträ, tillräckligt lång för att kännas pålitlig men smidig nog att smita mellan öarna som en lokal kora-kora.

Maheswari tar totalt 20 personer fördelade på 8 hytter, men på vår öppna 3D2N-resa seglade vi med 14. Min hytt, en av två dubbla på nedre däck, hade solida teakdetaljer, en riktig läslampa fästad vid väggen och en ventilationsgaller som faktiskt förde med luft – ingen behov av takfläkten förrän mitt på dagen. Badrummet var kompakt men torrt, med saltbeständiga kakel och en dusch som levererade tryck, något sällsynt på båtar av denna storlek. Jag märkte att handdukar var av bomull, inte fleece, och de förblev torra hela resan.

Klockan 05:30 andra dagen var vi på väg mot Padar i mörkret, motorer i lågvarv. Uppstigningen till utsiktsplatsen lystes upp av huvlampor och sedan plötsligt av en laxrosa gryning som svepte över de kantiga vikarna. Efter frukost ombord – bananpannkakor, stark kaffe, färsk papaya – fortsatte vi till Komodo Island. Vår guide ledde gruppen genom savannen, ögonen vaksamma efter drakar. Vi såg tre, en som värmdes vid en vattenpöl, tungan fladdrande i luften. Hettan klockan 10:00 var tyngd, men vinden tog till när vi närmar sig Pink Beach, där sanden lyste korallfärgad under fötterna.

Lunch serverades utomhus på övre däck: grillad fisk med sambal matah, gurkssallad och ungfärs kokosvatten som dracks direkt från skalet. Klockan 14:00 snorklade vi vid Manta Point, och inom minuter svepte en ung manta under mig, vingarna vickande som siden. Besättningen hade planerat perfekt – svag ström, god sikt. Den kvällen ankade vi vid Kalong, en liten ö täckt av fruktfladdermöss. När solen sjönk strömmade tusentals ut från mangroven i virvlande vågor, på väg västerut för att föda sig. Inget kommenterande, ingen musik – bara det naturliga spektaklet.

På sista dagen stannade vi vid Taka Makassar, en sandbank som dyker upp vid lågvatten. Vi vade ut, skrattande, tog bilder i knähögt vatten. Sedan Kanawa, där revet sluttar mjukt. Jag flöt ovanpå klöshoppare i anemoner, en hawksbill sköldpadda gled förbi som en urmekanism. Klockan 13:00 var vi tillbaka ombord, packade. Återresan till Labuan Bajo tog två timmar – tillräckligt med tid att duscha, ta en sista kopp kaffe och se Komodo försvinna i dimman.