Rafida

Första morgonen ombord på Rafida började med solljus som forsade in över teakdäcket precis när vi lämnade hamnen i Labuan Bajo. Jag satt i lotusställning nära aktern, barfota på det varma träet, och tittade på hur vågskivan bredde ut sig bakom oss medan besättningen delade ut termosar med starkt, lokalt bryggt kaffe. Vi var på väg mot Kelor Island, vars gröna sluttningar reste sig ur vattnet som något drömt upp av en kartograf som aldrig sett land. Vid halv elva hade vi ankare i de gruntvattniga delarna och simmade över korallrev som var så fyllda med liv – skarhannar, klownfisk som dök in och ut mellan anemoner – att jag knappt märkte den svaga strömmen som drog mig framåt.

Rafidas planlösning kändes intim utan att kännas trång. Med endast två hytter tog båten maximalt fyra gäster, även om vår grupp bara bestod av tre personer, plus ett par som bokat separat. Det gemensamma utrymmet var öppet, skyddat av ett segelduksvisir som fladdrade lätt i vinden. Lunch serverades på långa träplåtar – grillad mahi-mahi, papayasallad och ris inslaget i bananblad – vid ett lågt bord där vi åt i korslagda ben. På eftermiddagen tog vi oss till Pink Beach, där sandens rosa nyans kom till sin rätt i solskenet, gnistrande av krossat korall. Vi tillbringade en timme med att vada och simma i det varma, stilla vattnet.

Andra dagen började innan gryningen. Vi var uppe klockan femtio, insvepta i saronger, och sippade sött te medan Rafida närmade sig Padar Island i nästan tystnad. Vägen upp för backen var brant men kort, och utsikten från toppen – tre vikar som strålade ut i olika nyanser av blått – gjorde vandringen värd vartenda andetag. Tillbaka ombord hade besättningen redan lagt fram frukt och kalla handdukar. Senare gick vi på snorkling vid Manta Point och drev ovanför två stora mantar som cirkulerade under oss, med vingbredder stora nog att skugga en liten bil. Vattnet var lite ojämnt, men besättningen höll oss samlade och riktade.

Den kvällen ankade vi nära Kalong Island, en mangrovis som är känd för sin koloni fruktfladdermöss. När solen sjönk steg tusentals fladdermöss upp från träden och virvlade in i den orangea himlen som rök. Middagen serverades på däck under belysning – kycklingssatay, stekta grönsaker och en rik kokosbuljong. Generatorn stängdes av klockan 21, och vi satt i närmast total mörker och lyssnade på hur vattnet klafsade mot skrovet. Ingen musik, inga telefoner, bara tillfälliga rop från besättningen på nattvakt.

På sista morgonen tog vi oss till Taka Makassar, en sandbank som vid lågvatten dyker upp som en skenbild mitt i havet. Vi gick barfota över den, med vatten till vristen, medan besättningen ankade i närheten och gjorde sig redo för en sista snorkling vid Kanawa. Korallerna där var mer glest fördelade än vid Kelor, men revsluttningen höll stora stim av sweetlips och kejsarfiskar. Vid tolv var vi tillbaka ombord och drog av våra dykdräkter för sista gången. Rafida anlände till kajen i Labuan Bajo strax efter klockan 13. Att stiga i land kändes konstigt – min balans letade fortfarande efter den mjuka gungan från havet.