Almadira

Första morgonen vaknade jag innan soluppgången, väck av ljudet av ankarkedjan som skrapade och galleydörren som gnisslade upp. En av besättningsmännen höll redan på att brygga kaffe i en bucklig rostfria kastrull – doften skar genom den svala luften. Jag svepte en tunn filt från hytten runt axlarna och gick upp på överdäck. Vi låg förtöjda nära Kelor, öns kantiga silhuett skarp mot en blekrosa himmel. Det kändes inte som semester än – mer som om man smugits in på ett hemligt ställe.

Den första eftermiddagen tillbringade vi med snorkling vid Menjerite, bara en kort båttur från Labuan Bajo. Strömmen var mild och revet föll brant ner i djupet. Jag såg en liten revhaj som vilade under en överhängande klippa, orörlig, medan skolor av blå tangfiskar virvlade ovanför. Almadira, en 26 meter lång phinisi, hanterade vågorna utan problem. Tillbaka ombord serverades lunch under en segelväv – grillad fisk, stark sambal och en papayasallad så färsk att den kändes som om den precis skurits. Inga bufféköer, inga plasttallrikar.

Andra dagen började på Padar Island strax före gryningen. Vi vandrade den norra stigen medan solen klättrade upp över kullarna och förvandlade bukten nedanför till en nyansrik blandning av turkost och djupblått. Den berömda krökta stranden var redan full av dagsturister när vi gick därifrån. Senare gjorde vi vandringen efter Komodo-ödlan på Rinca. Rangern bar en lång käpp och vi höll ihop i en tät grupp. En ödla dundrade förbi, helt oberörd av oss. Efter lunch snorklade vi vid Manta Point. Jag såg tre mantar på tjugo minuter, de glidande så nära att jag kunde se ärren på deras vingar.

Sedan kom Pink Beach – och ja, sanden är faktiskt lite rosa, även om man måste titta noga. Vi badade i viken medan besättningen förberedde solnedgångsdrickor: kalla Bintang och kryddade jordnötter. När kvällen kom låg vi förtöjda nära Kalong Island. Tusentals fruktmöss strömmade ut från mangroveskogen vid skymningen, flög i allt vidare spiraler över det svarta vattnet. Ljudet av deras vingar lät som avlägsen regn.

På sista dagen anlände vi till Taka Makassar vid lågvatten. Sandbanken låg bar och vattnet var knähögt och otroligt – mjölkigt blått, som ljus genom frostglas. Vi vandrade ut och flöt, pratade om ingenting. Sedan en snabb paus vid Kanawa för en sista omgång snorkling. Korallen var gles på vissa ställen, men klownfiskarna var aktiva och flög in och ut ur anemonerna. Vi återvände till Labuan Bajo vid tidig eftermiddag, med båtens motor som ett stadigt ljud bakom oss.

Hytten var enkel men välhållen: ett privat rum med två sängar som stod hopskjutna, en liten fläkt och ett glugg som vette mot havet. Badrummet hade kallt rinnande vatten och en bra avloppslucka. Inga extras, men allt fungerade. Jag uppskattade att besättningen inte hängde på – de var där när man behövde dem, osynliga när man inte gjorde det. På natten sov vi på däck med myggnät draperade runt oss. Båten gungade mjukt. Inga musikanläggningar, inga starka lampor. Bara ljudet av vatten som kluckade mot skrovet.