La Dyana

Första morgonen kom mjuk och gyllene längs aktern, värmande det slitna trädäcket under mina bara fötter. Jag står kvar vid relingen med en mugg stark lokal kaffe, och ser silhuetten av Kelor Island skärpas i dimman. Vi hade kommit sent kvällen innan, trötta efter överföringen, men La Dyana kändes omedelbart trygg – polerat trä, fräscha lakan och den tysta brummen av båten som sjunker till ro i bukten. Den första gryningen gjorde det verkligt: nu var vi inne i nationalparken, omgivna av öar som såg ut att ha föllit rakt ur en dröm.

La Dyana är byggd för små grupper – bara en kabin för oss två, men båten tar bekvämt 14 personer fördelat på fyra kabiner totalt. Vi hade mastersuiten i aktern, vilket gav enkel tillgång till däck och färre steg till matsalen. Efter ett par dagar kändes layouten naturlig: maten serverades i fören med runda bänkar, köket precis bakom, och ett soltak ovanpå med skuggade liggtar. Den var inte stor – 25 meter – men kändes aldrig trång. Sexmansmannsappen visste exakt när de skulle synas och när de skulle försvinna, serverade mat i rätt tid och hade snorkelutrustningen redo utan att behöva bli ombedda.

Andra dagen började innan gryningen med anlöpningen till Padar. Vi vandrade uppför slingrande stigar i mörkret och nådde toppen just som det första ljuset slog mot trebuktsvyn – rosa sand, turkost vatten, vulkaniska kammar. Efter vandringen tvättade en lång simtur vid Pink Beach bort svetten, med korallrev precis under ytan fyllda med skäggfiskar och clownfiskar. Senare, vid Manta Point, svävade jag ovanför rengöringsstationerna och såg fyra mantar glida i långsamma cirklar under mig, med öppna munnar och vingar som skymde solen. Båten låg förtöjd nära till hands, redo med handdukar och varm te när vi klättrade tillbaka ombord.

På sista morgonen seglade vi till Taka Makassar – ibland kallat ’sandbanken mitt ute i ingenstans’. Vid lågvatten är det en tunn strimma vit korallsand, men när vi anlände var den halvöversvämmad, perfekt för simning i alla riktningar med bara blått på horisonten. Vi snorklade längs kanten där strömmen förde med sig fusiljärar och revhajar, och drev sedan tillbaka till Kanawa för en sista blick på den svarta sandstranden och den vulkaniska konen bakom. Återfärden till Labuan Bajo kändes oundviklig, men aldrig stressad – lunch serverades på vägen, en sista smörgåsbord med grillad fisk, sambal och frisk mango.

Det som förvånade mig var hur smidigt allt rörde sig. Inga långa väntetider, ingen osäkerhet kring utrustning eller tid. Mannsappen hade en rytm, och båtens storlek gjorde att de kunde anpassa sig när vinden ändrade riktning eller ett snorkelområde var trängre. Ja, kabinen var liten, och de delade badrummen krävde en snabb dusch under rusningstid, men det är Komodo. Du är inte här för lyxiga lakan. Du är här för drakspåren på Komodo Island, ljudet av fruktflygande fladdermöss som lyfter från Kalong, och hur vattnet blir silverfärgat vid solnedgången. La Dyana levererade precis det – tyst, tillförlitligt, utan pomp och ståt.