Alfathran

Första gången jag såg Alfathran låg hon förtöjd i Labuan Bajo precis innan solnedgången. Solen hade sjunkit bakom de torra kullarna och det sista ljuset fångade teakräckena, värmdes träet till en honungsfärg. Inget stort uppbåd – bara två besättningsmedlemmar som tyst justerade förtöjningarna, rörelserna var rutinerade och ostörda. Jag gick ombord och märkte direkt avsaknaden av röra: inga rep som låg kvar, inga livvästar som staplats. Däcket var brett, ostört, med bara ett par kuddade liggtar vid aktern. Det kändes mindre som en båt byggd för show och mer som en som är avsedd att leva på.

Den natten seglade vi långsamt ut från hamnen på motor, vågskivan lyste svagt grön. När vi släppte ankar nära Kelor var himlen full av stjärnor. Alfathran har endast en kabin, dold under däck mitt i båten, och jag var tacksam för stillheten. Ensamkabinen innebär inga delade väggar, inga steg ovanför. Sängen var bred, klädd i krisp bomull, och porthålet – placerat precis rätt – släppte in ljudet av vatten som klafsade mot skrovet utan drag. Det privata badrummet hade riktigt vattentryck, sällsynt på phinisi-charter, och ett avlopp som inte gurglade hela natten.

Kl. 05:30 stod kaffet redo på övre däcket. Vi hade tyst repositionerat oss i mörkret för att vända mot Padar Island, och när gryningen bröt fram förvandlades konturen med tre toppar från grå till rost till guld. Inga andra båtar i bukten. Efter vandringen – brant men kort, med utsikt över den taggiga kusten – återvände vi till Alfathran för frukost med stekta bananer, mjukkokta ägg och stark javanesisk kaffe. Morgonsolen träffade babordssidan, så kuddarna hade redan lagts ut på det däcket. Jag stannade där i timmar, läste, lyssnade på det tillfälliga plasket från en förbiflytande revhaj.

Snorkling vid Manta Point var annorlunda än mina upplevelser på större båtar. Med endast två gäster kunde guiden hålla sig nära, peka ut rengöringsstationerna under strömmen. En manta cirklade oss tre gånger, dess vinga snuddade på en meters avstånd. Tillbaka ombord serverades lunch under en segelduk – grillad mahi-mahi med inlagd gurka och kokosris. Bordet var dukat ordentligt, med riktig bestick och glas som inte välte vid lätt vågslag.

På sista morgonen nådde vi Taka Makassar klockan sju. Sandbanken syntes redan, en tunn strimma vit i turkost. Vi vade över vid lågvatten, drev sedan på rygg, tittade upp mot himlen som ljusnade. Inga drönare surrade ovanför. Inga snabba båtar skar horisonten. Bara surrandet från Alfathrans generator, knappt hörbart från 50 meter. När det var dags att gå, vek de ihop linnet, sköljde snorklarna och stuvade undan allt utan brådska. Man känner sig inte som en passagerare ombord på Alfathran. Man känner sig som någon som fått ta del av en tyst rutin, upprepad säsong efter säsong.