Santemako

Första morgonen steg jag upp på akterdäck med kaffekoppen i hand. Guldglansen från solen bredde ut sig över havet mellan Kelor och Rinca, och det enda ljudet var den mjuka knarrningen från kroppen av teak. Jag hade inte räknat med en sådan tystnad – vi hade kommit sent kvällen innan, trötta efter flyget till Labuan Bajo, och besättningen hade redan fört båten in i en skyddad vik. Att vakna ombord på Santemako kändes som att vara inlindad i öhavet, inte bara passera genom det.

Den första hela dagen ägnade vi åt soluppgången på Padar. Vägen upp började tidigt, skorna knarrade i det vulkaniska gruset, men utsikten från toppen – den böjda vitsträndiga bukten omgiven av kantiga klippor – gjorde vandringen värd varje steg. Vid förmiddagen var vi tillbaka ombord, på väg mot Komodo Village. Rangern ledde vår lilla grupp in i den torra skogen och pekade ut drakarna som värmdes i solen. En väste nära en ruttnande buffelkadaver, käften lätt öppen. Senare badade vi vid Pink Beach, där sanden verkligen får en mjuk korallröd nyans, särskilt när tidvattnet rör den.

Santemakos enkla kabinlayout innebar att det bara var vi – ett par som firade en viktig milstolpe – och besättningen. Kabinen, placerad akter, hade tjocka träddörrar som isolerade ljud, en riktig dubbelsäng med fast madrass och en liten läslampa riktad mot kudden. Det privata duschen hade starkt vattentryck, vilket betydde mycket efter dagar med vandring och snorkling. Maten serverades på övre däcket: grillad fisk med sambal, papayasallad, stekta bananer. Jag minns hur jag satt i lotusställning på mattan och tittade på himlen som färgades orange, medan vi låg förtöjd nära Kalong Island, där tusentals fruktmöss strömmade ut från mangroven vid skymningen.

Tredje dagen började med en långsam vandring över Taka Makassars sandbank. Den såg ut som en mirage – en lång, vit strimma som dök upp ur det djupblå havet. Vi vade ut i knähögt vatten och skrattade åt hur vidsträckt och tom den kändes. Därefter en kortstopp vid Kanawa, där revet föll brant och vi såg en liten svartspetsrevhaj nära koralltopparna. Båtens livbåt förde oss tillbaka i omgångar medan molnen samlades. När vi anlände till Labuan Bajo hade besättningen redan packat våra väskor och hade kalla handdukar redo.

På 23 meter och byggd 2022 är Santemako ingen gigant bland phinisi-båtarna, men det behövdes inte. Däcksytan kändes generös, med skuggiga liggtar i fören och en utvikbar bänk akter. Besättningen rörde sig tyst, förutsåg behov utan att stå i vägen. En kväll pekade kaptenen ut Orion genom riggen. Ingen musik, inget motorljud – bara båten som gungade mjukt i en vik nära Sebayur. Jag somnade till ljudet av vatten som klafsade mot kroppen, ett ljud jag fortfarande hör när jag stänger ögonen.