Blackbeard

Den första morgonen ombord på Blackbeard började med gyllene ljus som spillde över teakdäcket. Jag var uppe tidigt, insvept i en tunn filt mot den svaga kylan, och satt på förbänken medan besättningen tyst justerade trossarna. Blackbeard hade ankrat över natten utanför Kelor, och från den lugna utkiken såg jag revhajar skära genom grunderna nedanför. En cirklade tillbaka, den mörka fenan skar vattenytan som en urverksfigur. Vid 07:30 drog doften av stekt schalottenlök och kaffe alla till matsalen, där frukosten redan var upplagd på bananblad – röräggs, lokala bananer och rostat bröd med hemgjord jackfruktsmarmelad.

Vi tillbringade första hela dagen med att förflytta oss mellan fyra platser. Padar mötte oss vid gryningen, den rosa sanden lyste under låg sol när vi vandrade den östra åsen med guiden Wayan. Han pekade ut häckande fregattfåglar ovanför klipporna och stannade oss precis efter toppen för att förklara hur öns trebuktade kurva formades av ett gammalt vulkaniskt ras. Efter nerfärden badade vi vid Pink Beach, där korallerna bara tio meter ut visade friska bestånd av staghorn och en ensam karettsköldpadda som drev mellan dem. Senare, vid Manta Point, flöt jag ansiktet i vattnet i nästan en halvtimme medan två mantor cirklade runt rensningsstationen, munnar öppna och gälspringorna pulserade.

Båten själv var kompakt men kändes aldrig trång. Med bara en hytt var det tydligt att upplägget var tänkt för par eller soloresenärer som vill ha avskildhet. Mitt rum hade en riktig queen-size säng – inte två ihopskjutna enkelsängar – med teakram och en läslampa som klickade av med ett tillfredsställande klick. Det privata badrummet hade riktig kakel, inte laminat, och varmvatten som höll även efter en snorkelpass mitt på dagen. Förvaringen var knapp, men besättningen erbjöd sig att hänga fuktig utrustning i torrförrådet under däck, som hölls svalt och luftades av en liten fläkt.

Dag tre tog oss till Taka Makassar, en sandbank som framträder vid lågvatten. Vi var framme 09:15 och hade den nästan för oss själva – bara vår grupp och en ensam rangerbåt. Vi vadade ut, tog bilder, sedan snorklade vi längs ytterkanten där strömmen rörde upp stim av anthias och en ensam kejsarfisk med en riven fena. Sedan kom Kanawa, med sin grunda vulkaniska sandbank och djupare avsatser där blåfläckiga spetsrockor grävde ner sig i silten. Jag såg en som spolades upp när jag drev för nära, vingarna slog som en skrämd fågel. Vi återvände till Labuan Bajo strax efter 14:00, motorn saktade ner när vi passerade fiskebåtarna nära hamnen.

Det som satt kvar hos mig var inte bara djurlivet eller utsikten, utan dagarnas rytm. Måltiderna kom vid rätt tidpunkt – lunchen var nasi campur med grillad skipjack och sambal matah, alltid serverad innan eftermiddagsvärmen toppade. Besättningen svävade inte över – de förutsåg. Vattenflaskor fylldes på utan att man frågade. Snorkelutrustning lades fram 15 minuter före varje plats. Och på natten rigga de en lina mellan masterna med slingor av ljus, precis lagom för att kunna läsa utan att dra åt fjärilar. Det var inte glamoröst, men det kändes ärligt – som om de gjort det hundra gånger och visste vad som faktiskt spelade roll.