Invictus Boat

Den första kvällen kom snabbt. Jag stod i aktern medan solen sjönk bakom Kelors kantiga silhuett, vattnet glödde i guld mellan mangroven. På övre däck filmade en gäst med teleobjektiv, en annan drack te i tystnad – ingen musik, inget prat, bara motorns muller som lät oss glida in i ankarläge. Den tystnaden, medveten och oåstadkomlig, sa mig att detta inte var en båt som försökte imponera. Det var en som kände sin egen rytm.

Klockan 5:30 nästa morgon hade besättningen redan kört till Padar. Inget trängsel vid stigen – vi var de enda på slingervägen. Uppstigningen, brant i den stigande värmen, öppnade sig till den välbekanta panoraman: de tre bukterna bredde ut sig under oss, tomma och skarpa i morgonljuset. Tillbaka ombord serverades frukost på den skuggiga sidan – ägg hårdkokta, papaya, stark lokal kaffe i keramikmuggar som inte gled ens när Invictus Boat gungade lätt i svallvågorna. Köket, öppet i aktern, spred dofter av stekt rödlök och gurkmeja.

Mitt på dagen tillbringade vi på Komodo Island. Rangernas ledde oss i en tät led genom det torra skogen, ögonen svepte över lövlagret. En guide knackade två gånger med käppen – en drake, nästan två meter lång, rullade ut från skuggan under ett krokodilträd och försvann ljudlöst i undervegetationen. Inget blixtljus, inga avsteg från stigen. Senare, vid Pink Beach, var sanden kyligare under fötterna än väntat, korallfragmenten blekta rosa av solen. Jag snorklade nära norra udde där strömmen virvlade upp plankton, lockade till sig små jackor.

Klockan 15 var vi i vattnet ovanför Manta Point nära Batu Bolong. Mantar cirklade kring rensningsstationen i par, vingarna snuddade vid revet. Besättningen släppte ner linorna i god tid – de kände mönstret – och inom minuter var tre gäster i vattnet, flytande orörliga medan valarna passerade på två meters avstånd. Upp på däck låg redan handdukar utlagda, och kylda kokosnötter delades ut utan att behöva fråga.

Tredje dagen började vid Taka Makassar. Sandbanken avslöjades vid lågvatten, en lång båge av vitt i turkost. Vi vade över, vattnet steg aldrig högre än till knävecken. Vid Kanawa var snorklandet livligare – revhajar dundrade under avgrunderna, och en hawksbillsköldpadde höll sig kvar på en klipphylla nära ankarkedjan. Återfärden till Labuan Bajo tog sex timmar, men båten höll kurs. Jag tillbringade sista sträckan på nedre däck, betraktade horisonten som lutade lätt med varje svall, besättningen rörde sig tyst mellan stationerna.