About Samara 1 Cruise
Första intrycket var lukten – salt, träolja och nybryggt kaffe på däck medan gryningen bredde ut sig över Kelor Island. Vi hade anlänt sent kvällen innan, fortfarande pigg på flygtransferns kaos, men att vakna ombord på Samara 1 kändes som att ha glidit in i en annan värld. Samara 1 Cruise låg förtöjd strax utanför stranden, och genom kajuttilluket såg jag vattnet skifta från indigo till turkost. Klockan sju trettio stod vi på däck med termosar fulla av kaffe och såg solen klättra över öns rödaktiga rygg, medan några tidiga snorklare hoppade i från bakskeppet.
Förmiddagen tillbringade vi på Kelor – vandring upp till utsiktsplatsen som ramar in öns böjda strand som en vykortsbild, sedan flytande ovanför korallengårdarna strax utanför. När vi kom tillbaka hade båtens besättning lagt fram frukt – papaya och mango – på solbädden. Samara 1 är inte den största phinisin på 27 meter, men med bara fyra kajutter och plats för 12 gäster kändes det aldrig trångt. Senare på eftermiddagen delade jag en dubbelpedalbåt med min partner och paddlade runt Menjerite medan solen sjönk, och kalkstensstackarna kastade långa skuggor över ytan.
Dag två började innan gryningen – paketerad frukost, varma saronger delades ut, och klockan fem trettio gick det till Padar. Klättringen i halvmörker var värd vartenda steg. Vi nådde toppen just som de första fulla solstrålarna slog mot de tre bukterna, var och en med sin egen nyans av sand och vatten. Tillbaka ombord fanns det tid att duscha och ta en smörgås innan den torra årstidens bris tog fart på seglingen till Komodo Island. En guide mötte oss på bryggan för drakvandringen – vi såg sju stycken, inklusive en ung som slingrade sig genom undervegetationen. Efter lunch snorklade vi på Pink Beach, där sanden verkligen lyser rosa, och drev sedan på Manta Point där tre mantar glider under oss medan vi höll oss i ytbaren.
Vår sista morgon gick till Taka Makassar – ibland kallad Komodos Bora Bora. Sandbanken dök upp vid lågvatten, och vi vade över, tog bilder och flöt i de gruntvattnade delarna. Besättningen ordnade en sista snorkelpaus på Kanawa, där strömmen förde med sig stora stim av fusiljärs och en slö lera som krupit in i revet. Vi återvände till Labuan Bajo kring klockan två, just som hettan nådde sin höjd. Ingen brydde sig – vi hade sett allt vi hoppades på, och båtens rytm, måltidernas timing, besättningens tysta professionalism, gjorde att allt kändes ojaget trots en tät plan.
