About Sea Safari 8
Den första morgonen vaknade jag innan soluppgången till det mjuka ljudet av riggen och doften av stark indonesisk kaffe som dröp upp från galgen. Himlen var fortfarande indigoblå när vi ankrade nära Wayag, det berömda klustret av mossa täckta kalkstensfinger som stickar upp ur havet. Jag satt på fördäck, viktlös i en tunn filt, och tittade på horisonten som bleknade till guld. När solen lyfte var båten tyst – bara kapten och en besättningsman som förberedde rorsbåten. Vi var ensamma i bukten.
Vi tillbringade den första fulla dagen med ö-hoppande mellan Wayag och Gamöarna. Besättningen satte upp en skuggad strandpiknik på en sträcka av vit sand som var så fin att den krispade under fötterna – ingen namn markerad på någon karta, bara en punkt i resplanen. Efter lunchen snorklade vi vid Kap Kri. Jag räknade 17 olika korallfiskarter i en simning, bara under ytan. Siktet var lätt 20 meter. En av guiderna peckade ut en liten pygmeeseahäst som var tätt inrullad i korall jag gått förbi utan att märka.
Sea Safari 8 kändes rymlig trots att det bara fanns fyra hytter. Med en max av 26 gäster kändes vi aldrig överfulla, även under måltiderna. Det gemensamma däcket hade djupa, kuddiga soffor, ett skuggat matsal och ett litet förberedelseställe där kocken skar mango och lime varje morgon. Middag serverades familjestil – grillet korallfisk med turmeric, ris, och sambal som var så fräscht att det fick min näsa att darra. En kväll åt vi under stjärnorna med bara ett enda lanternin svängande över huvudet.
Den andra dagen tog oss söderut mot Arborek och mantans rengöringsstationer nära Penemu. Dykteamet visste om tiderna – de släppte av oss precis när strömmen sakta tog slut, och inom några minuter cirkulerade tre mantor under ytan. Jag låg stilla i ytan, knappt rörande mig, och tittade på deras vingar som skar genom vattnet som skuggor. Senare stannade vi vid Arborek Jetty. Byggnadsbarnen vinkade från den träplattformen, och några av oss simmade över för att utforska korall som växte under pilarna. Båtens naturist hade berättat för oss om byns marina reservat, och man kunde se skillnaden – mer fisk, mer färg.
Vårt sista morgon började i Dampierstråket, där vi gjorde en driftsnorkling längs kanten av revet nära Yenbuba. Vattnet rörde sig snabbt, men guiderna höll formation, två i främre, två i bakre. Senare återvände vi till båten för en snabb frukost innan vi återvände till Sorong. Jag tillbringade den sista timmen på övre däck, bläddrade igenom de underjordiska fotografierna som besättningen tryckt ut för gästerna. Inga Wi-Fi, inget signal – bara motorljudet och det öppna havet.
Jag förväntade mig inte att det skulle känna så tyst, även med en fullbokad båt. Besättningen rörde sig med lugn precision. Inga skrik, inget rus. De visste att Raja Ampat inte var en checklist – det var ett rytm. Och Sea Safari 8 rörde sig med det.
