About Lamima
Första morgonen vaknade jag före soluppgången, inte av ett larm utan av det svaga knarret från teak och doften av bryggande kaffe som drev upp från byssan. Jag klev barfota ut på däck och fann himlen redan mjukna bakom Batanta Island. Lamima hade flyttat sig under natten, och nu var vi förankrade i Alor-sundet, helt ensamma. Det fanns inget motorljud, inget avlägset surr – bara det tillfälliga plasket av en hoppande fisk och det låga mumlandet av besättning som justerade linor. Jag satt med korslagda ben på yogadäck, insvept i en av de tjocka bomullsfiltarna de lämnat ute, och såg horisonten förvandlas från indigo till korall.
Vi tillbringade den första hela dagen i Dampier Strait med dykning vid Manta Sandy strax efter frukosten. Det var inte bara en eller två mantor – det fanns minst åtta som gled i långsamma cirklar, nära nog att jag kunde se mönstren på deras ryggar som fingeravtryck. En svävade rakt ovanför mig, munnen öppen och filtrerade plankton. Efter lunchen på soldäck snorklade vi vid Cape Kri, där revväggen sjunker ned i det blå. Jag räknade fem olika arter av pygméhästar i en enda korallbuske och en wobbegong-haj inskjuten under en avsats. Vattnet var varmt men strömmen stark, och besättningen hade släppt en ytmarkörboj så att de kunde spåra oss.
Lamima själv kändes som en flytande by. Med 65,2 meter är hon massiv, men layouten höll det intimt. Vår hytt låg på nedre däck, framåt, med tvillingventiler som stod öppna under transiter. På natten kunde jag se kölvattnet glöda av bioluminescens. Matsalen var öppen, bakom huvudmasten, där måltider serverades familjestil på handsnidade träplåtar. En kväll grillade kocken färsk wahoo med gurkmeja och lime, och vi åt under en himmel så tjock med stjärnor att jag äntligen förstod Vintergatans namn.
Dag två tog oss till Wayag, men vi gick inte iland på den berömda toppen. Istället paddlade vi kajak genom kalkstensholmarna på vattennivå och slingrade oss mellan de gröna tornen. Eftermiddagen var fri – några gäster fick massage i spahytten, andra använde det inbyggda gymmet. Jag gick på en ensam paddleboard vid solnedgång nära Arborek Jetty, där en lokal pojke vinkade från stranden och pekade på en svarttipprevhaj som kryssade i det grunda. Nästa morgon förankrade vi i en smal passage mellan Waigeo och Gam, där tidvattnet gick snabbt. Vi gjorde en sista driftsnorkling längs en strömsvept rygg, och jag såg ett par parade mandarinfiskar pila mellan hjorthornskorallens grenar.
Vi lade till tillbaka i Sorong strax efter frukosten på tredje dagen. Det kändes inte rushade – besättningen hade redan packat vår utrustning i märkta kanvasväskor och hade kalla handdukar redo. Det var ingen typisk ’liveaboard’-upplevelse. Det var mer som att bli inbjuden på en privat expedition av människor som känner dessa vatten djupt. Jag saknade inte Wi-Fi. Jag saknade inte folkmassor. Jag saknade tystnaden.
