Ombak Biru

Första morgonen vaknade jag före gryningen, omgiven av tystnaden på teakdäcket och det mjuka plasket av vågor mot skrovet. Barfota gick jag ut med en tunn filt om axlarna och såg himlen över Wayag färgas rosa bakom de kala kalkstensöarna. Inget rus, inga folkskaror – bara Ombak Biru, vattnet och en långsam uppvaknande värld. Båten kändes inte som ett fartyg, utan mer som en tyst iakttagare i en dold natur som ännu inte hunnit vakna.

Vi hade gått ombord kvällen innan i Sorong, efter en kort transfer från flygplatsen. Besättningen – 18 man för endast 16 gäster – rörde sig med diskret effektivitet: hjälpte till med bagaget, räckte kalla handdukar och färsk limevatten. Jag visades till min hytt, en av åtta, belägen på nedre däck. Den var kompakt men smart utformad: äkta trädetaljer, ett riktigt garderobskåp, tjocka bomullssängkläder och egen badrum med hett vatten som aldrig tog slut. Klimatanläggningen surrade precis lagom – märkbar i början, sedan glömd.

Dagarna följde en rytm som kändes både planerad och spontan. En morgon låg vi förankrade i Dampier Strait, och redan klockan 6:30 var vi i vattnet vid Cape Kri. Strömmen var stark, men dykledaren gav en tydlig genomgång med tecken vi alla kände igen. Jag drev förbi korallväggar så täta på fisk att de såg ut som rörligt tyg – barracuda, dvärgsjöhästar, wobbegongar kröp i springor. På kvällen samlades vi på övre däck. Inga höga ljud, bara lågmäld konversation och tillfälligt skratt. En kväll pekade kaptenen ut stjärnbilder medan vi drack kryddig kryddnejlikete.

Andra dagen seglade vi till Misool. Landskapet förändrades – mindre öar, turkosa laguner, gammal bergkonst synlig på grottväggar ovan vattenlinjen. Vi snorklade vid Nusa Laurem, där korallerna var så friska att de kändes påhittade. Besättningen hade lagat lunch när vi klättrade ombord igen: grillad mahi-mahi, kokosris och papaya i skivor. De kom ihåg vem som drack kaffe och vem som ville ha deka. En av däcksarbetarna, Pak Wayan, berättade om seglats över Banda-havet under musontiden, med händerna som ritade vågornas rörelse i luften.

Sista dyket var vid Arborek Jetty. Jag svävade på fem meters djup och tittade på blåbandsålar som gungade i strömmen. En florad wobbegong glidande under stupen. Upp på båten fick vi varma handdukar och färsk ananas. Ingen hade bråttom att packa. Även på en tre dagar lång resa kändes tiden utsträckt. Vi gick i land i Waisai nästa morgon, strax efter frukosten. Besättningen stod i en linje och vinkade, och jag insåg att jag inte hade kollat min telefon på 60 timmar.