About Calico Jack
Jag vaknade av vågorna som mjukt slog mot skrovet och det svaga gnisslet från teakdäcket. Det var precis efter gryningen, och båten hade tyst smugit in i Wayag Lagun under natten. Genom den öppna porthålet kunde jag se de kantiga kalkstensöarna glöda rosa i det tidiga ljuset, omkransade av turkost vid vattenlinjen. Luften i kajutan var sval tack vare klimatanläggningen, men redan kände jag den tropiska värmen som byggde sig upp utanför. Vi hade kommit till Raja Ampat kvällen innan, flugit in till Sorong och gått ombord på Calico Jack vid skymningen. Besättningen hade mött oss med kalla handdukar och iskalla citrongräsdrickor, men det var inte förrän den första morgonen som jag verkligen förstod skalan av vart vi befann oss.
Calico Jack är 30 meter polerat trä och stilla lyx – men den skryter inte om det. Det finns endast två kajutor, så vi var en av fem gästpar ombord – tio personer totalt. Denna intima känsla formade hela resan. Frukosten serverades på övre däcket medan vi körde mot Cape Kri. Kocken kom ut med frisk papaya, äggskramlad med örter och stark lokal kaffe. Klockan 8:30 var vi i vattnet, med mask och finskor, och dök ner i en värld av jättelika tångskärror, dvärgsjöhästar och revhajar som rörde sig genom korallerna. Dykplatserna – Manta Sandy, Blue Magic, Melissa’s Garden – lät som myter, men de var reella, och vi dök dem två gånger per dag.
En eftermiddag klättrade vi upp på toppen av Arborek Island. Vägen var kort men brant, med trappsteg huggna i berget, och uppe på toppen fanns en enkel träplattform med utsikt över revet. En familj från byn hade följt med upp, och barnen skrattade medan de kravlade sig fram. Från den höjden kunde man se hur atollerna bildar en slags undervattenskonstellation, varje ö krönt av grönska och omgärdad av benhvitt sand. Tillbaka på båten hade besättningen satt upp en station för eftermiddagsdrickor på fördäcket. Gin och tonic med lime, och en bricka med grillad revfisk och stark sambal som simmade sedan lunch.
Våran sista fulla dag tillbringade vi i Dampier Strait, där strömmarna för med sig stora pelagiska fiskar. Jag är inte en stark simmare, så jag höll mig till snorkling vid avgrunden medan andra gjorde djupare dyk. Även från ytan såg jag en stim av huvudpapegojefiskar stora som hundar, som rörde sig som en enda organism. Båtens tender forslade oss in och ut, alltid inom synhåll. Den kvällen ankrade kaptenen i en vik nära Wayag igen, och vi simmade från baksidan av båten under en himmel full av stjärnor. Inget ljusförorening, inget ljud utom vattnet och tillfälliga plask.
På den sista morgonen packade vi långsamt. Det fanns ingen brådska – vi skulle inte vara tillbaka i Sorong förrän klockan tolv. Vi åt mango på däcket och bläddrade i bilderna som dykledaren sammanställt. Tio gäster, två kajutor, tre dagar av djupdykning i en av jordens mest biologiskt rika marina miljöer. Det handlade inte om lyx för lyxens egen skull. Det handlade om att vara på rätt plats, med en liten grupp, på en båt som visste exakt hur man rör sig genom dessa vatten.
