Anne Bonny

Det första jag lade märke till var tystnaden. Inte tystnad precis – bara det mjuka slaget av vatten mot skrovet när gryningen bröt över Wayag, himlen som blev blekrosa bakom de taggiga kalkstensöarna. Jag klev ut på däck barfota, insvept i en tunn sarong, och såg besättningen redan förbereda jollen. Inget skrikande, ingen brådska. Bara tyst beredskap. Vi hade kommit sent kvällen innan, trötta från flyget till Sorong och den gropiga transfern till Anne Bonny. Men vid soluppgången var Raja Ampat klarvaken, och det var jag också.

Anne Bonny är liten – bara en hytt, så man charterar den privat eller ansluter sig till en noggrant sammansatt grupp. Vi var nio totalt, inklusive besättning, vilket betydde att utrymmet aldrig kändes trångt. Båten är 30 meter lång, av trä, traditionell i designen men uppenbart välskött. Vår skeppare, Pak Yusuf, hade ett sätt att läsa tidvattnen som om han växt upp i dem. Vi tillbringade första hela dagen med att slingra oss genom hjärtat av arkipelagen – från den ikoniska utsiktspunkten på Wayags topp, där lagunen sträcker sig ut som en spräckt spegel, till en tyst vik nära Arborek där jag snorklade med en juvenil wobbegong under bryggan. Besättningen hade dukat ett bord på stranden med färsk papaya och kokosvatten, utan åthävor.

Dykningen var resans rytm. Två dyk om dagen, guidade men aldrig stressade. Vi såg pygméhästar i rörsvamparna utanför Dampier Strait, och på ett driftdyk nära Mioskon materialiserades ett stim barracuda ur det blå som en plötslig storm. Båten bar all utrustning – regulatorer, BCD, till och med 3 mm våtdräkter – och allt sköljdes och stod klart varje kväll. Jag hade tagit med min egen mask och simfötter, men att veta att reserven fanns där gjorde skillnad när min O-ring sprack dag två. Inget drama, bara ett byte och tillbaka i vattnet.

Måltider kom tre gånger om dagen, serverade på däck under ett canvasöverdrag. Frukost var vanligtvis bananpannkakor eller stekt ris med stekt ägg, stark lokalt kaffe i emaljmuggar. Lunch var vad besättningen hade dragit upp ur vattnet den morgonen – söt makrill en dag, räkor nästa – serverat med gurksallad och ångat ris. Kvällarna var tystare. Vi åt, såg himlen mörkna över Gam Island och pratade om vad vi sett. Wi-Fi fungerade långsamt, men de flesta av oss slutade kolla efter första dagen. Det fanns inget behov. Båten hade ett litet bibliotek med fiskidentifikationsböcker och ett högtalarsystem som spelade Fela Kuti en kväll när vi motorerade mellan öar. Det kändes oavsiktligt, perfekt.

Sista morgonen ankrade vi framför Cape Kri. Inte för dykning – bara för att sitta på fördäck och se revet vakna till liv när solen träffade vattnet. Några av oss hoppade i för ett sista dopp, men mestadels flöt vi bara och tittade ned på korallträdgårdarna. Ingen ville packa. Besättningen höll sig tyst och gav oss utrymme. När det var dags att åka hjälpte de oss in i jollen med samma lugna fokus som dag ett. Tillbaka på land kändes ljudet från Sorong chockartat, för snabbt. Jag fortsatte att vända mig om för att titta tillbaka mot båten, som fortfarande flöt där vi lämnade henne, redan redo för nästa besättning av drömmare.