Anne Bonny

Första kvällen, strax efter att vi lättat ankar från Labuan Bajo, fångade vinden storseglet med en mjuk smäll. Jag var ensam på fördäck och såg himlen blöda över i indigo mot Rincas siluett. Besättningen talade inte. De hade redan dukat upp en vilohörna med kuddar och linnetäcke och en glaskaraff med iskall citrongräste. Den tystnaden – avsiktlig, respektfull – sade mer om Anne Bonny än någon broschyr kunde.

Vid 30 meter rör hon sig som något äldre än hennes byggår antyder. Hennes skrov skär rent genom Savuhavets korta våglängd, och andra morgonen, när vi närmade oss Padar före gryningen, skar bogen genom biolumineszenta spår lämnade av bläckfisk. Det var inget motorbuller – bara segel, tikträets knakande och ett och annat rop mellan däcksmän. Vi ankrade utanför Padars nordvästra flank, enda fartyget i sikte. Vid soluppgången lyste de rosa och ockra sluttningarna som scendekorationer, och vandringen ner till stranden kändes som att kliva in i ett foto ingen annan sett.

Layouten med en enda hytt förändrar allt. Du delar inget utrymme, inte ens socialt om du inte vill. Måltiderna dyker upp på övre däck vid din valda tid – frukost med bananpannkakor och palmsocker, serverade medan vi drev mellan Kanawa och Nusa Kode. Besättningen förutsåg behov utan att hänga på: en sval handduk efter drakvandringen på Komodo Island, en reservsnorkel redan sköljd och väntande vid dykbänken. De visste att strömmen vid Manta Point skulle vända 10:42, och de tajmade vår ankomst på minuten.

Sista morgonen ankrade vi vid Taka Makassar. Sandbanken trädde fram vid lågvatten, en lång båge av bländande vitt. Jag simmade ut, stod i midjehögt vatten och vred mig långsamt runt – inga båtar, inga röster, bara Anne Bonny vid ankar, seglen rullade som vingar. Skepparen berättade senare att de undviker de trånga förtöjningsbojarna vid Pink Beach och föredrar Sebayur när det går. Den sortens diskretion är inte standard. Det är därför gäster återvänder.

Tillbaka ombord vinklade sig eftermiddagsljuset över tikträdäcket klockan sex, värmde mässingsbeslagen. Jag märkte då hur luckorna alla var stängda med läderremmar, inte metallklämmor – små designval som summerar. Det här är inget flytande hotell. Det är ett seglande fartyg med smak, återhållsamhet och en besättning som behandlar havet som en värd, inte en kuliss.