Kanha Loka

Den första morgonen vaknade jag för saltlukt och färskbryggd kaffe som steg upp från däcket. Det var precis efter 5:30, och himlen över Padar öar var mjukt rosa och guld. Jag tog ett steg på bar fötter på det trädklädda däcket, som fortfarande var kallt från natten, och såg att besättningen redan förberedde båtarna. Det fanns ingen brådska, inget ropande – bara tyst rörelse. Det lugn som uppstod satte tonen. Vi var ombord på Kanha Loka, en 34-meters Phinisi, och från det ögonblicket kändes det annorlunda. Inte förbrådska, inte överproducerat. Bara vi, havet och en stadig, välunderhållen båt under våra fötter.

Vi tillbringade morgonen med att vandra på Padars backar i stigande värme, och stannade till för att ta sig till andan och se ner på de halvmåneformade vikarna – vita, rosa och guld – som låg utlagda som en karta. Senare, efter en lunch av grillad fisk och spetsig sambal på däcket, ankrade vi nära Komodoöarna. Rangern mötte oss med en lång stång och ett lugnt varning: 'Inte ta dig av från stigen. De håller koll.' Att se drakarna uppkomma nära – deras svansar drog, munnen var något öppen – var mer primitivt än jag förväntade mig. En grymtade medan det solade sig nära stigen, och visade upp gula tänder som gamla knivar.

Eftermiddagen spenderade vi med att dyka vid Rosabeach, där sanden får sin färg från krossad korall, inte någon turistmyt. Vattnet var varmt och revet nära stranden. Lyseröda stjärnmaskar, sjöborrar och en långsam rörlig oktopus som gömde sig i en utskärning höll oss i stående i nästan en timme. Men den stora överraskningen var Manta Point. Vi hoppade i utan att veta om de skulle visa sig. Sen, inom några minuter, cirkulerade två stora mantor under oss, vingarna fladdrade som underjordiska kites. En passerade så nära att jag kunde se mönster på dess rygg – som en fingeravtryck.

På den andra kvällen ankrade vi vid Kalong, en liten ö med en mangrove-skog som kommer till liv på skymningen. När solen gick ner bakom träden, utbröt tusentals fruktälskande fladdermusar i luften, som svävade som rök. Vi såg från solterrassen med kalla drycker, några av oss försökte karaoke under stjärnorna. Ljudsystemet var inte perfekt, men ingen brydde sig. Nästa morgon besökte vi Taka Makassar, en sandbar som syns vid lågläge. Det är grunt i 200 meter i alla riktningar – surrealistiskt, som att gå på en spegel. Vi flöt efter det vid Kanawa, där strömmen för in korallfisk och vattnet skiftar från turkos till djupblått. Dykkaren pekade ut en liten dvärgseahäst som var fastsatt på korall – lätt att missa om man inte tittar noga.

Kanha Loka har fem hytter, och vi bodde i en Deluxe Ocean Cabin. Den låg under däcket men kändes inte inklämd – stort fönster, riktigt luftflöde, och tjockt underlag. Badrummet var kompakt men fungerande, med bra vattentryck. Maten serverades i familjestil: stora fat med nasi goreng, grillad torsk, tropisk frukt. Inga femstjärniga föreställningar – bara fyllande, god mat. Jag uppskattade det. Solterrassen hade skuggade och soliga zoner, och jag tillbringade timmar där med en bok, och såg hur flygfisk skuttade bort från vår bogsering.