Zada Hela

Det första jag märkte var doften av salt och grillad majs som steg upp från nedre däck strax efter gryningen. Vi hade ankare nära Kelor Island, dess gröna sluttning skarp mot den bleka morgonhimmelen. Jag tog en kopp kaffe och gick barfota över teakdäcket, fortfarande svalt från natten, och tittade på medan besättningen sänkte gummibåten. Det fanns kanske tjugo av oss totalt – tillräckligt få för att namn började fastna redan andra dagen. Zada Hela kändes som ett ombyggt handelsfartyg med sin långa silhuett och brett akterskepp, mer utrymme än jag väntat mig för en charter med två hytter, även om vi senare fick veta att övriga gäster delade andra sektioner.

Första förmiddagen klättrade vi Menjerites torra stig under en stigande sol, ön tyst förutom ödlor som sköt mellan stenarna. På eftermiddagen skedde den riktiga vändningen – snorkling utanför Manta Point klockan tre, när ljuset skar rent genom strömmen. Jag såg min första manta den dagen, inte bara passerande utan i cirklar, nära nog att höra det tysta vofsandet från dess gälar. Tillbaka ombord fylldes det öppna matsalen av prat och tallrikar med tamarindgrodgula fiskgryta. Underhållningsrummet var tyst de flesta kvällar; vi föredrog övre däcket, utsträckta på solbäddar och tittade på stjärnorna som dök upp nära Padars kantiga kam.

Andra dagen började kallt, skakande i mörkret innan gryningen medan vi susade mot Padar. Klättringen tog ungefär tjugo minuter med guide, och vid soluppgången satt vi uppe på kammen och såg ut över de berömda tre viken – rosa, vit och guldgrå sand som strålade ut under oss. Komodovaranens vandring senare på förmiddagen kändes surrealistisk i middagshettan, två av varelserna vilade vid vaktstationen som överdimensionerade ödlor. Vi badade vid Pink Beach klockan 14, sanden svagt rosa när solen träffade den rätt, sedan drev med revhajar vid Batu Bolong innan vi seglade till Kalong på kvällen. Fladdermössens utmarsch från mangrovenön var högljuddare än jag tänkt mig – vingar som fladdrade som lösa segel när tusentals tog av i luften.

På sista dagen låg vi ankare vid Taka Makassar klockan 9. Sandbanken dök upp långsamt när tidvattnet sjönk, en lång sträcka vit yta som växte fram ur turkosten. Barn från närliggande Kanawa Island simmade ut för att sälja sjöborre och snäckor, skrattade när vi försökte matcha deras dykförmåga. Vi snorklade längs Kanawas avgrund på förmiddagen och såg en ung sköldpadda tryckt in under en klippavsats. Återresan till Labuan Bajo tog hela eftermiddagen, båten rörde sig stadigt under en disig himmel. När vi till slut la till hade besättningen packat resterande kaka och frukt i små påsar till resan – små saker, men de gjorde att allt kändes personligt.