About Radea
När gryningen fortfarande hade en sval, silvrig ton låg jag ovanpå däck, insvept i en filt med en mugg stark javanesisk kaffe i handen. Besättningen lossade förtöjningarna i Labuan Bajo utan ett ord – inga vrål från motorer, inga klapprande kedjor, bara ett mjukt sus av vatten längs aktern medan Radea gled förbi Bidadari Island. Det tysta avresan satte tonen: detta är ingen båt som skyndar. På 27 meter känns Radea smidig och balanserad, inte överdimensionerad – byggd för att smyga in i bukter där större phinisis inte kan ta sig. Klockan 7:30 låg vi på ankar vid Kelor, den lilla ön med en perfekt båge av sand och en kort klättring till en utsikt som redan gjorde morgonens tidpunkt värd besväret.
Andra dagen började med en kylig vind från Sunda Strait medan vi rundade Loh Liang. Besättningen hade lagt ut tjocka mattor och handskar redan innan gången till Komodo-djuren ens börjat – små detaljer, men de visade att de gjort detta hundratals gånger. Senare, när vi drev ovanför Manta Point med snorkel, såg jag den första stora mantan glida under båten just som en stim sardin exploderade nära ytan. Upp på däck stod redan det utomhusbaserade matsalsbordet dukat med kyld vattenmelon och limebitar. Inget plasthushåll här – glasen är tunga återvunna glas, förvarade i trähyllor under däck. I det nedre loungeområdet finns en fläkt som faktiskt flyttar luft, inte bara rör på värmen.
Tredje morgonen låg vi på ankar vid Taka Makassar strax efter soluppgången. Sandbanken syntes redan – en lång, vit fingra som bröt det blå. Besättningen skyndade inte på oss – kajakerna sänktes tyst och guiden höll sig i bakgrunden om man inte frågade. En av hytterna har franska dörrar som öppnar direkt mot sidodäck, en sällsynt detalj på båtar i denna storlek. Den andra hytten, lite mindre men med fast dubbelkojs, har smart förvaring bakom spegeln. Båda har riktigt ventilation, inte bara AC. Vid Kanawa avslöjade eftermiddagens snorkling ett stim av batfish som virvlade runt en undervattensklippa – inget sällsynt, men fascinerande i sin samordning.
Radea skriker inte. Inget DJ vid solnedgången, ingen överdådig inredning. Träet är teak, slätt men inte polerat till glans. Köket serverar nasi goreng vid gryningen om man ber, och besättningen vet hur man planerar ankarlyft så båten inte svänger in i strömmen. En morgon såg jag förste styrman justera förtöjningen klockan 5:45, barfota, utan att väcka någon. Den typen av medvetenhet tränas inte in – den lever man. Du hittar ingen jacuzzi eller gym, men du hittar plats att läsa, ett tyst hörn med en fiskespö redo, och en lucka i taket som låter dig somna in under stjärnhimlen.
Det är en båt byggd för två par eller en liten familj som vill undvika delade resor. Med endast två hytter känns varje beslut personligt – dykguiden frågar om du vill ta dig upp tidigt, kocken kollar om kryddnivån är rätt. Och eftersom det inte är fullt, känns övergångarna mellan platserna smidiga. Inget väntande på att tio personer ska hinna ombord på gummibåten. Bara en nick – och du är iväg.
