Catnazse Liveaboard

Första morgonen väcktes jag inte av någon väckarklocka, utan av det mjuka klingandet från taklaren mot masten och ett smalt guldstrimmigt ljus som kröp över vattnet bakom Kelor Island. Jag gick barfota upp på däck, insvept i en tunn badrock från min hytt, och tittade på medan himlen förvandlades från indigo till persika. Luften var sval, precis innan värmen från Flores hav satte in. Vi hade kommit fram sent kvällen innan och lagt till tyst efter en enkel men generös middag med grillad mahi-mahi och kryddig aubergine. Besättningen hade redan ställt fram simfinsar och masker vid dykarstationen – en liten detalj, men en som visade att resan skulle gå som smör i solen.

Hela första dagen handlade om ljus. Soluppgången på Padar var värd 5:30-uppvaknandet. Vandra upp för slingervägen i halvmörker, med huvlampor som ledare, och sedan sitta på krönet medan solen sköljer över öarna och förvandlar de rosa och ockrafärgade klipporna till något nästan surrealistiskt. Efter frukost ombord seglade vi till Komodo Island. Rangernas långa käppar stod redan redo. Vi fick se tre komodovågar på nära håll – en som gäspade trögt vid en vattenhål, en annan som rörde sig genom undervegetationen som en långsam, skalig flod. På Pink Beach var inte sanden bara rosa – den var nästan rostig på fläckar, från skal av foraminiferer blandat med korallstoft. Jag snorklade strax utanför kusten och fick syn på en liten bläckfisk som dök mellan stenarna.

Manta Point blev överraskningen. Jag hade sett filmklipp tidigare, men inget förberedde mig på tystnaden under ytan – och sedan den plötsliga skuggan som gled förbi mig underifrån. Två mantar, vardera bredare än jag är lång, cirklade rengöringsstationen som urverk. En svävade precis ovan mig, med gälöppningar som pulserade, innan den flaxade iväg med ett vingslag. Upp på däck väntade en kall lime-soda på en bricka. Besättningen mindes vem som tog socker. På kvällen låg vi förtöjda nära Kalong Island. När solen sjönk lyfte tusentals fruktmöss från mangroven i en långsam, virvlande spiral. Vi tittade på från övre däcket, med fötterna dinglande över kanten, medan himlen tonade till violett.

Tredje dagen började med simning vid Taka Makassar. Sandbanken dök upp vid lågvatten som en mirage – en lång, böjd strimma vitsand mitt ute i ingenting. Vi sprang runt som barn, tog gruppbilder och flöt på rygg i det varma vattnet. Sedan gick det vidare till Kanawa, där revet föll brant ner i det blå. Jag höll mig till grundvattnet och såg ändå en harlekin-äggpipfisk som klamrade sig fast vid sjögräs. Catnazse Liveaboard:s musikanläggning spelade låg reggae medan vi seglade tillbaka till Labuan Bajo. Ingen ville packa. Min hytt – Superior Room Cafasa 1 – var liten men smart inredd. Sängen var fast, klimatanläggningen stark, och kikluckan gav en perfekt utsikt över vågskivan på natten.

Maten var konsekvent god – inte pompös, men färsk. Frukosterna roterade: stekt ris en dag, bananpannkakor nästa, alltid med stark lokal kaffe. Lunchen serverades i bufféform: grillat fisk, tempeh, gurkssallad, ibland bläckfisk i svart bläck. Middagarna kändes som tillställningar – spett med grillad kött tänds på en liten grill ombord, eller en hel bakad snapper med chililime-smör. Det fanns ingen pretention om femstjärnig service, men besättningen var uppmärksamma på ett stillsamt, professionellt sätt. Inga meddelanden i högtalare, inga tvingande aktiviteter. Bara utrymme, rytm och platser som fick en att glömma sitt e-postlösenord.