About Zada Ulla
Första morgonen vaknade jag innan gryningen, väck av repens klang och doften av salt och diesel i den svala luften. Vi hade ankart nära Kelor över natten, och konturen av dess kantiga kullar avtecknade sig skarpt mot en himmel streckad av aprikosfärg. Jag klättrade upp till övre däck i min hoodie, höll om en tjock keramisk kopp kaffe och tittade på hur ljuset bredde ut sig över vattnet. Det var inte bara utsikten – det var tystnaden, känslan av att vara någonstans stort och orört, som slog mig först.
Zada Ulla är stor – 65 meter polerad teak och rena linjer – men kändes aldrig trång. Med plats för 30 gäster och 11 hytter fanns det alltid ett lugnt hörn: en skuggig bänk vid det öppna matsalen, en soffplats nära nöjesrummet eller en solbädd vid jacuzzin i fören. Vi tillbringade eftermiddagarna med att dävna mellan dessa platser, läsa eller ta tupplur, lyssna på motorbullret medan vi seglade från vik till vik. Besättningen rörde sig tyst, fyllde på drycker, dukade bord – alltid närvarande men aldrig påträngande.
Vår första dykning var vid Manta Point, strax efter middag på dag ett. Strömmen var svag, och inom några minuter glid en mörk skugga under oss – sedan en till. Jag hade aldrig sett mantar på nära håll, och deras storlek, deras anmut, fick mig att andas snabbare i masken. Senare på kvällen förtöjde vi nära Kalong Island och tittade på hur himlen blev röd medan tusentals fruktmöss strömmade ut från mangroven, en svävande svart flod mot solnedgången. Det var en av de där stunderna som kändes både vardagliga och oändligt stora – något folk gör varje dag, men som ändå tog andan ur mig.
Dag två började med Padar Island vid gryningen. Vi vandrade upp för serpentinvägarna i halvmörker, nådde toppen just som solen sken över horisonten och målade de rosa, vita och svarta strandarna i guld. Efter den torra värmen på stigen var det ren njutning att hoppa i det svala vattnet vid Pink Beach. Sanden är verkligen rosa – inte starkt, utan en mjuk nyans under ytan, från malda koraller. Vi snorklade över rev täckta av skärglansar och klovfiskar, drev sedan sakta längs Komodo Islands kust, med ögonen på de drakar vi senare skulle se på land.
På vår sista morgon låg vi förtöjda vid Taka Makassar. Sandbanken dök upp vid lågvatten, en lång båge av vitt i turkost vatten. Vi vade ut vid gryningen, tog de vanliga gruppbilderna, men stod sedan kvar, vatten till vristen, och tittade på hur ljuset förändrades. Därefter kom Kanawa – en snabb snorkling över friska koraller, en sista chans att se revhajar och blå tangar innan vi återvände till Labuan Bajo. Motorn startade vid middagstid, och jag stannade kvar på däck tills kustlinjen suddats ut, med den egendomliga blandningen av tillfredsställelse och längtan som följer efter en resa som denna.
