Kanthaka

Det första jag märkte var doften av kryddig kaffe som steg från köket när gryningen bredde ut sig över Padar. Jag gick barfota över teakdäcket, fortfarande svalt från natten, och såg silhuetten av Komodo Island i fjärran. Vi hade ankare vid Kalong kvällen innan, och fladdermössen virvlade redan ovanför mangroveskogen. Inget stressat tempo, inga folkskaror – bara besättningen som tyst förberedde frukost och det mjuka knarrandet från skrovet. Det här var ingen turistbuss. Det kändes som att få tillträde till en hemlighet.

Kanthaka är 33,7 meter handhuggen phinisi, men man märker inte storleken – bara tio gäster ombord. De fem hytterna – Sagara, Nandini, Jivana, Mihika, Aruna – ligger utspridda på nedre däck, var och en med genomtänkt ventilation och privata badrum som faktiskt fungerar utan pumpproblem. Jag bodde i en Mihika-hytt, delade badrum med Aruna, men hade egen porthol och förvaringsutrymmen. På natten var det tyst. Inget motorgenererat buller efter klockan 20 – bara ljudet av vågor som slickade skrovet.

Vi följde en klassisk 3D2N-rutt, men tidsplaneringen var mer genomtänkt än väntat. Dag ett började med en kort transfer från Labuan Bajo till Menjerite. Vi snorklade på eftermiddagen när solen låg lågt och revet – mjuka koraller som vajade som band – var lättast att fotografera. Inga andra där. På kvällen åt vi grillad revfisk och jackfruktgryta på riktiga tallrikar, inte plast. Kökspersonalen kom ihåg kostrestriktioner utan att behöva bli påminda.

Dag två började vid Padar, med vandring strax efter gryningen. Utsikten från toppen – den trefaldiga panoramablicken i pastellrosa och blått – var fullpackad med dagsbesökare nere på lägre platå, men vår grupp tog en sidoväg som guiden kände till, och vi hade hela högryggen för oss själva. Efter Komodo Island, där vi såg drakar som åt vattenbuffelkadaver (lite makaber, men äkta), snorklade vi vid Manta Point. Två mantar cirklade runt oss i nästan tjugo minuter. En passerade så nära att jag kände vattenförskjutningen i ansiktet.

Sista dagen besökte vi Taka Makassar vid lågvatten – bara sandbank och turkost, inga människor. Sedan Kanawa för sista chansen till snorkling. Besättningen hade packat en avskedslunch med satay och tropiska frukter, och vi åt på fören medan vi seglade tillbaka. Inget stressat avfärdstid. Inget krav på exakt avstigning klockan 14:00. De väntade tills vi alla var klara. När vi anlände kändes det inte som att jag var utmattad. Jag kändes anpassad – långsammare, mer medveten om tidvatten och ljus.