Navila

Det första jag märkte var tystnaden. Inte fullständig tystnad – det fanns knarrandet i teakdäcket och det mjuka plasket av vågor mot skrovet – men den sortens lugn som bara finns när man är riktigt ute till havs. Jag vaknade innan gryningen på dag ett, insvept i en tunn bomullsmorgonrock från min hytt, och gick barfota upp på däck. Himmelen var fortfarande indigoblå när köket tändes, och en av besättningen räckte mig kaffe i en keramikmugg – ingen plast i sikte. Vi var redan på väg, hade lämnat Labuan Bajos bryggor bakom oss, och luften smakade salt och morgondagg utan avgaser.

Sent på förmiddagen hade vi lagt till vid Kelor. Jag snorklade runt revets yttre kant medan strömmen försiktigt förde mig förbi öns spets. Korallerna var täta – staghornskogar och hjärnkoraller stora som lastbilsdäck – med blå tangfiskar och papegöjfiskar som flimrade emellan. Inga folkskaror, bara vår grupp på åtta personer och två andra båtar långt borta. Efter lunchen seglade vi mot Rinca, men gick inte i land. Istället stannade vi vid Sebayur – öde, inga parkvakter, bara röda klippor som stupade rakt ner i turkostvatten. Jag simmade från baksprånget, vattnet var svalt men inte kallt, och flöt på rygg medan jag tittade på hur Navilas segel spändes av eftermiddagsvinden.

Dag två började med Padar i gryningsljuset. Vi vandrade uppför slingervägarna i mörkret, ficklampor som guppade före oss, och nådde sadeln precis när solen bröt fram ovanför horisonten. Panoramat över de tre vikarna – rosa sand, svarta sluttningar och oändlig blå – var verkligt, inte någon filterförvanskning. Senare såg vi komodovågar på nära håll på Komodo Island själv: en stor han som värmdes i solen nära vaktposten, en annan som slängde sig genom undervegetationen efter en måltid. Inga iscensatta utfodringar, bara vilda djur på sina egna villkor. Vi tillbringade timmar vid Pink Beach, inte bara för sanden utan för revet som sträcker sig 150 meter ut i havet. Att snorkla där kändes som att sväva över en levande matta.

Manta Point blev överraskningen. Vi hade fått höra att 'mantor är säsongsbetonade', men vi såg sex – några mindre, en jättestor hona med ett vingspann som måste ha varit fyra meter. De cirklade kring rengöringsstationen, vände sig långsamt precis under oss. Besättningen skyndade oss inte – vi stannade i 45 minuter. På kvällen låg vi för ankar vid Kalong, fladdermöarnas ö. När skymningen föll, steg tiotusentals fladdermöss upp från mangroven i vidgande spiraler. Inget prat, ingen musik – bara ljudet av vingar och våra tysta 'wow'.

På sista dagen var Taka Makassar blankt och klart. Vi snorklade sandbanken vid högvatten, sedan körde vi till Kanawa för ett sista simtillfälle. Vinden tog till vid 11, men Navilas 28 meter långa skrov skar genom den utan att guppa. Jag stannade kvar på däck och såg kustlinjen suddas ut i horisonten. Tillbaka i Labuan Bajo kändes det plötsligt som att kliva av en dröm och rakt in i trafiken. Men jag har fortfarande kaffemuggen från första morgonen. Den står på mitt skrivbord, nu sprucket, men bevis för att vissa resor aldrig riktigt tar slut.