Barakati

När morgonljuset för första gången föll över teakdäcket låg vi förtöjda utanför Kelor – svalt och gyllene, med dimma som snirklat upp från vattnet. Jag minns hur jag drack sött balinesiskt kaffe ur en tjock keramikmugg, insvept i en tunn sarong mot den tidiga brisen, och tittade på geckon som sköt mellan de slipade träplankorna. Båten doftade salt och nybakat bröd från köket, där kocken redan drog ut gyllene bananpannkakor. Det tysta ögonblicket satte tonen – inte pompöst, men djupt rotat, som om båten hade väntat på oss i dessa vatten i åratal.

Vi hade gått ombord på Barakati sent på eftermiddagen i Labuan Bajo, efter en snabb säkerhetsgenomgång och tilldelning av hytter. Min partner och jag fick Bonelalo Room Deluxe, placerad mittskepps med en stabil dörr och dubbla porthanar som stod öppna på natten för att släppa in brisen. Sängen var fast, täckt med ett andningsbart bomullslakan, och det fanns en riktig läslampa ovanför – inte bara en lysrörslampa. Inget AC, men en kraftfull fläkt i taket som surrade mjukt, och vi behövde aldrig mer.

Dagen två började med Padar Island vid gryningen. Vi vandrade tidigt, strax efter 05:30, när luften fortfarande var mjuk och ljuset kastade långa skuggor över den rosa sanden nedanför. Utsikten från sadeln besvikel aldrig, men det som överraskade mig var hur tyst det kändes, trots några andra båtar i närheten. Efter vandringen snorklade vi vid Komodo, sedan seglade vi till Pink Beach till lunch, där sanden verkligen lyser när solen står högt. Besättningen hade ställt upp skuggande mattor och kalla handdukar på däck, och jag tillbringade eftermiddagen med att läsa under en paraply med ena foten i vattnet.

Mitt på eftermiddagen kom riktiga höjdpunkten – att flyta ovanför Manta Point. Vi drev i nästan 40 minuter, med finnarna precis ovan vattenytan, medan fem mantar cirklade under oss, vissa så nära att jag kunde se mönstren runt deras munnar. Guiden höll sig nära och pekade med en lätt axelryckning på en renarefisk på en mantas vinge. Tillbaka ombord väntade en kall lime-soda och en dusch med riktigt vattenflöde. På kvällen såg vi himlen brinna orange bakom Kalong Island, där tusentals fruktfladdermöss virvlade ut från mangroven vid skymningen – ett svart moln som svävade mot skymningsljuset.

Sista morgonen låg vi förtöjda vid Taka Makassar, den ö som dyker upp vid lågvatten som en mirage. Vi vandrade ut till den, skrattade när vi sjönk lätt i den mjuka vita sanden, sedan simmade vi ut dit vattenfärgen blir djupblå. Därefter kom Kanawa, med korallrev bara 20 meter från stranden, fullt av skäggfiskar och klovfiskar. Återfärden till Labuan Bajo var lugn, motorn en stadig puls under matsalen där besättningen serverade en sista tallrik med stekta bananer och stark kaffe. Jag förstod inte hur mycket jag hade vant mig vid båtens rytmer förrän den tystnade.

Barakati är varken den största eller mest moderna phinisin, men den kändes äkta. Träet knarrar i värmen, seglen rullas inte alltid ut, men besättningen känner kanalerna som sina egna händer. Vi missade soluppgången sista dagen för att ankaret tog längre tid att lyfta än väntat, men ingen verkade stressad – bara justerade planen. Det påminde mig om att detta fortfarande är vild kust, och båten, trots all komfort, är en del av denna vildmark.