About Elrora
När gryningen bröt på andra dagen lyste den brända orangeröda solen över krönet av Padar Island. Jag stod ensam på övre däcket med en termos stark javanesisk kaffe. Under mig hade besättningen gummibåten klar men väntade – tyst, med avsikt – tills jag gick in igen. Det är så det är med Elrora: den skyndar aldrig. Vid 89 meter är hon längre än de flesta traditionella phinisi-båtar i dessa vatten, och den längden ger en stabilitet till sjöss som gör att även de mer ojämna sträckorna mellan Komodo och Taka Makassar känns som att glida. Däcken är av teak, något slitna under fötterna, och redan klockan sex var de varma av den stigande solen.
Vi hade ankart natten innan nära Kalong Island, där himlen färgades lila när tusentals fruktmöss strömmade ut från mangroven. Middagen serverades på akterdäcket – grillad mahi-mahi med tamarindglasyr, på keramikfat som inte skallrade ens när vinden tog till. Det finns bara fyra hytter, men layouten känns aldrig trång. Master Cabin, placerad mitt i båten, har en dubbelsäng som inte knarrar och ett ventilationssystem som fungerar utan att behöva AC. Jag märkte att handdukarna var tjocka, visst, men viktigare – de höll sig torra. Inget mögel doft, trots två dagars nästan konstant snorkling.
På tredje dagen nådde vi Taka Makassar klockan 8:30, precis när tidvattnet rensade sandbanken. Besättningen delade ut korallvänlig solkräm innan det första dyket – inga plastflaskor, bara burkar från ett märke baserat i Bali som jag senare slå upp. Snorkling här är bara förutsägbar i sin oförutsägbarhet: en minut svävar du ovanför koraller som ser ut som blomkål, nästa glider en revhaj under dina finnar. Båtens tender släppte av oss vid Kanawa sent på förmiddagen, där det grunt ligger värmd våra ben när vi vandrade i land. Elrora lägger inte till kaj – hon ankra – och det betyder inga fasta bryggor, inga trupper av turister som kliver av samtidigt. Bara tysta inträden i vatten så klart att du ser din skugga på sanden fem meter ner.
Det som slog mig var inte jacuzzin på solbädden – även om den finns, och används vid solnedgången – utan hur besättningen planerade sina rörelser. Inget ropande i VHF på morgonen. Inget startande av motor förrän den sista gästen var ombord. En kväll lämnade en gäst sin hatt på stranden vid Pink Beach; guide noterade det, åkte tillbaka ensam och återlämnade den utan att göra något spektakel av det. Det här är inte iscensatta gest. Det är resultatet av en besättning som lever på dessa rutter, som vet vilken hytt som får morgonsol och vilken hörn av däcket som är bäst för att se stjärnorna komma fram över Sangeang.
På den sista eftermiddagen var vi alla lite blekta av solen, lite långsammare i rörelserna. Återresan till Labuan Bajo gick smärtfritt, med Elroras förbog som skar genom en spegelblank kanal. Elrora har inte någon gym eller spa, och försöker inte heller. Det är en liveaboard byggd för att ta sig genom denna skärgård med minimalt besvär och maximal närvaro. Du kommer inte hit för lyx i femstjärnig bemärkelse. Du kommer hit för att båten är tillräckligt lång för att hantera de djupa kanalerna, tillräckligt liten för att ta sig in i avskilda bukter, och bemannad av människor som vet när de ska synas – och när de ska försvinna.
