Derya

Första kvällen sa allt. När solen sjönk bakom Kelors skarpa silhuett serverade besättningen grillad fisk och papayasallad på akterdäck. Jag satt i lotusställning på en kudde, vinden var stadig, det enda ljudet klirret från bestick och avlägsna vågor mot rev. Bara sex av oss den resan – långt under Deryas kapacitet på 13 gäster – så hela styrbordssidan kändes som min egen. Den privata kajutan, dold i aktern, hade breda ventilationsgaller riktade för att fånga kvällsvinden utan att offra privatliv.

Derya är 22 meter funktionalistisk träphinisi, byggd för användning, inte show. Salongen är kompakt men genomtänkt: ett fällbart bord för måltider, fläktar i taket som faktiskt rör luften och förvaringsutrymmen under bänkarna. Redan klockan 5:30 andra dagen hade besättningen tyst bytt ankarplats från Pink Beach till Padar och placerat bogen perfekt för soluppgångsfotografering utan att väcka gästerna. Jag märkte hur de använde handsignaler under morgontransiter – inga rop, bara tyst samordning.

Rytmiken i 3D2N-resan kändes genomarbetad. Efter vandringen på Padar kylde vi ner oss med en lång snorkeltur vid Manta Point, där strömmen förde oss mjukt längs revets kant. En manta cirklade nära, dess vinga snuddade på en meters avstånd från mina finskor. Deryas besättning kastade i en repstege mitt i driften, så vi kunde klättra ombord utan att kämpa mot vågorna. Senare, vid Kanawa, ankrade de i sandkanalen mellan de två rev, och lät oss simma fram och tillbaka utan båtskugga ovanför.

Det som sticker ut är inte lyx, utan omtanke. Kocken kom ihåg vem som drack kaffe svart. Förste styrman hade extra snorkelband i sin torrpackning. Och när eftermiddagsvinden tog fart från Sebayur justerade kaptenen kursen något för att ta vågorna i sidan, vilket minskade gupp. Vid Kalong såg vi fladdermössen spirala in i mörkret från övervåningen, liggande på hopvikta solkuddar medan himlen färgades indigo.

På sista morgonen ankrade vi vid Taka Makassar. Sandbanken dök upp vid lågvatten, och Deryas lilla gummibåt transporterade oss in. Inget stress, inga folkskaror – bara tid att vada i knähögt vatten och iakttas små krabbor som sköt mellan korallbitar. Ombord serverades friskt kokosnöt och stekta bananer innan utrustningen packades för returen till Labuan Bajo. Det var inte pompöst, men prydligt, effektivt och inställt på öarnas puls.