Azure

Det första jag märkte var tystnaden. Vi hade lämnat Waisai hamn klockan 6:30 och inom minuter skar Azure genom det orörda vattnet mellan Wayag och Piaynemo utan minsta vågskvalp. Inget motorvrål, inga dörrar som smällde – bara styrmannen som justerade gasen medan morgonljuset förvandlade kalkstensspjutens färg från grå till guld. Jag satt på främsta bänken, barfota på det svala teakträet, och drack den framtagna ingefärste. Det kändes mindre som en tur och mer som att få tillträde till en hemlighet.

Vi ankade först vid kanten av Wayags berömda utsiktslagun. Klattringen upp är brant, med rötter och rep, men uppe på toppen får utsikten andan att stanna. Lagunen är en labyrint av turkost och jade, prickad av små skogsbevuxna öar formade som croissanter. Vi tillbringade en timme där, sedan snorklade vi yttre revet precis under berget. Strömmen var mild, och korallen var fylld med skärglansar och en ensam wobbegonghaj som gömde sig under ett överhäng. Azure kom nära nog att kasta till oss en rep, sedan körde båten långsamt längs revlinjen medan vi drev.

Vid middagstid var vi mitt i Dampier Strait. Vi stannade vid Arborek Jetty – bara en träbrygga som stack ut i det blå – och gick den smala stigen genom byn. Barn vinkade från dörröppningar, och en äldre man bjöd på sjödruvor i bananblad. Sedan en snabb snorkling från stranden, där sluttningen faller brant och du simmar sida vid sida med huvudparroter stora som kattor. Båten väntade strax utanför, iskista öppen, och delade ut kyld ananas och kalla handdukar.

Tidigt på eftermiddagen kom den största överraskningen: ett spontant stopp vid en undervattenssandbank mellan Kri och Pianemo. Inga markörer, inga skyltar – styrmannen stängde bara av motorn och sa: 'Här är bra.' Vi var de enda där. Vattnet var knädjupt och så klart att du kunde räkna skal under fötterna. Vi flöt, pratade, såg himlen färgas rosa. Azure, målad i mörk navy med silverbeslag, såg ut som ett äkta upptäcktsfartyg förtöjt vid ett korallrev. På vägen tillbaka passerade vi ett par duggongs nära ytan – långsamma, mörka former som rörde sig genom sjögräset. Inget ståhej, inget folkmassor. Bara ett ögonblick, helt vårt.