About Manta Mae
Det första jag märkte var inte utsikten – det var den mjuka motorbrummen som trängde in i kabytten när gryningen sken in genom porthålet klockan 05:45. Jag låg i min kojj på Manta Mae, redan på väg genom blankt vatten mellan Gam och Wayag. Luften doftade lätt av salt och polerat trä. När jag steg upp på övre däck hade himlen färgats aprikos, och den första ådrivaren från ett närliggande bysamhälle skar genom bukten på väg hem med nattens fångst.
Vi började dyka vid Cape Kri strax efter frukost. Nersänkningen kändes som att falla in i en fisktornado – blåa fusiljärer, batfiskar och kejsar-snappor virvlade i täta moln runt väggen. Min dykguide, Pak Wayan, knackade mig på axeln på 22 meters djup och pekade: ett par vobbegonghajar gömda under ett korallskärn, fullkomligt stilla. Senare på dagen, vid Melissa’s Garden, såg vi en blåringad bläckfisk inte större än en citron, som pulserade med varningsfärger medan den kröp över ett dött korallblock. Båtens dykplattform var ordentligt upplagd – finsken, BCD, flaskor redan fyllda och märkta med våra namn.
Manta Mae är inte byggd som de massproducerade phinisibåtarna. Den är 30 meter lång, men med endast sju kabyttar känns utrymmet generöst. Mellan dyk passade vi tid på övre däck, drack kokosvatten med en skiva lime. Lunchen var grillad mahi-mahi med jackfruktsallad, äten i skuggan under seglet. En eftermiddag paddlade vi med kajak in i en smal kanal nära Arborek Jetty, där vattnet var så stilla att vi såg varje sjöstjärna på botten. Besättningen lämnade oss ifred i tjugo minuter, bara vi som paddlade tyst medan revhajar dök mellan korallhuvuden.
På tredje morgonen låg vi förankrad nära Sagof Passage. Strömmen var stark, så vi gjorde ett driftdyk längs ett lutande rev där dvärgsjöhästar klamrade sig fast vid sjövårlar. Tillbaka ombord hade besättningen satt upp en sköljplats med färskvatten och en skuggig zon för utrustning. Jag tappade kamerahuset på däcket och en av däcksarbetarna räckte mig tyst en torr handduk innan jag ens hunnit böja mig. Den kvällen åt vi middag på akterdäck – kryddig kokossoppa, grillad revfisk och en chokladkaka som någon bakat i galjens enda ugn.
Sista dyket var vid Mioskon, en liten ö där reefen nästan når ytan. Vi såg ett par sweetlips som patrullerade morgonens runda, och en grön sköldpadda som bet av sjögräs nära förtöjningslinan. När vi kom upp var båten redan bredvid, besättningen räckte fram vattenflaskor och handdukar. Vi klättrade upp för stege, och någon gav mig en kall handduk med en limebit instoppat. Manta Mae var inte pompös, men den fungerade som ett urverk – varje detalj täckt, inget överlovsat.
