Damai 2

Det första jag lade märke till var inte båtens storlek, utan tystnaden. Klockan 05:45, strax öster om Wayag, hade Damai 2:s huvudmotor stannat tio minuter tidigare. Besättningen rörde sig med tyst precision och sänkte dykplattformen utan klang. En steward räckte mig en termos nyligen malet sumatrakaffe – ingen plast, ingen pappersmugg – medan dykguiden pekade på en subtil strömlinje som bildades utanför styrbord förstäv. Detta var inte framtvingad lugn; det var driftrytm förfinad genom år i dessa vatten.

Vid 43 meter känns Damai 2 rymlig utan att vara opersonlig. De sju hytterna – två master, fem deluxe – är arrangerade över lägre och huvuddäck, var och en med individuellt kontrollerad AC, teakramade ventiler som öppnas på havsnivå och privata badrum med riktiga keramikplattor, inte vinyl. Jag bodde i den främre master-hytten: queen-sängen var perfekt inriktad med skrovets axel, så även under övernattningstransiter till Misool fanns ingen besvärlig rulle som störde sömnen. Duschen rann snabbt, en liten sak men betydelsefull efter tre dyk om dagen.

Måltider serverades under ett skuggat tak på övre däck eller i den öppna salongen, beroende på vinden. Frukost inkluderade indonesisk lontong med sambal, västerländska ägg i valfri stil och färsk papaya. Lunch var grillad mahi-mahi fångad samma morgon i skuggan av en Dampier Strait-ö. Middagar roterade mellan långkokt rendang och skaldjurscurry med lokala musslor. Kosthållning förutsågs, inte bara tillgodosågs – på dag två kom kocken ihåg att jag hade avstått jordnötter vid frukosten och tog bort dem från alla efterföljande rätter.

Dykning strukturerades runt Raja Ampats tidvatten, inte en stel klocka. Vid Cape Kri tidsbestämde vi slack water för att nå pinakeln precis när fusiliers började sin vertikala vandring. Båtens kompressorrum låg framåt, isolerat från hytterna, och tankarna fylldes i förväg kvällen innan. Varje gäst hade en dedikerad utrustningsstation med sköljhink, skoställ och eluttag för kamerabatterier. De två tenderbåtarna – RIB med elstartmotorer – gick på tomgång bredvid dykplattformen, redo inom 90 sekunder efter dykmästarens signal.

Kvällarna var lugna. En kväll, förankrade i en vik nära Gam, lanserade besättningen kajaken och paddleboards med vattentäta LED-lampor för nattpaddling. Inga utrop, ingen säljpitch – bara utrustning tyst utlagd på badbryggan. En annan kväll, efter en solnedgång vid Arborek Jetty, projicerade styrmannen ett kort bildspel med dagens undervattensfilmer på en skärm uppriggad på masten. Inga filter, ingen musik – bara råa klipp från gästers GoPros, synkade med tidskod. Det kändes mindre som en presentation och mer som ett delat minne.