D3 Speedboat

Jag minns kylan från metallräcket under händerna klockan 6:45, motorn på D3 Speedboat som tickade medan vi låg och gled utanför Loh Liang. Himmelen hade en mjuk rosa ton bakom Rincaöns skarpa silhuett, och vår guide pekade mot rörelse vid skogsbrynet – två Komodo dragons, en större som knuffade till den andra nära en stenig klippa. Det var inte ens sju och redan nu kändes ön levande på ett sätt bilder aldrig fångar.

Vi hade lämnat Labuan Bajo i gryningen, besättningen hjälpte ombord med livvästar och en snabb säkerhetsgenomgång. D3 är snabb – inte tyst, men imponerande stabil – och vi nådde Rinca på under en timme. Efter rangers genomgång och vandringen bland ödlorna fortsatte vi till Manta Point klockan tio. Jag hade sett mantar på dokumentärer, men inget förberedde mig på den första glimten: en mörk triangel som glider precis under ytan, sedan en till, som cirkulerar kring rensningsstationen med urklockors precision. Att snorkla där kändes som att sväva ovanför en balett – lättsamt, tyst, surrealistiskt.

Klockan tolv låg vi förtöjd vid Pink Beach. Sanden är verkligen rosa, särskilt vid den norra delen där krossat korall blandas med vitt grus. Vi åt lunch under en segelduk spänd på stranden – grillad kyckling, ris, gurkssallad och kallt vatten – medan några av oss vade ut för att snorkla vid de steniga udde. En liten grupp med maneter drev nära ytan, harmlösa men först skrämmande. Besättningen höll koll, ropade till när en svag ström började dra.

Tillbaka ombord körde vi förbi Padar, men bara för att kretsa runt och ta bilder från vattnet. Klättringen ingick inte i dagsresan, men att se de tre bukterna i havsblått, turkost och djupblått från sjömanshöjd tog fortfarande andan ur mig. D3 Speedboat stannade i en lugn vik där vi fick simma och hoppa från aktern. En av de yngre passagerarna gjorde en baklänges hopp – besättningen jublade. Det kändes mindre som en tur och mer som en dag med vänner som känner vattnen på riktigt.

Återfärden till Labuan Bajo gick smärtfritt, med eftermiddagssolen som kastade långa skuggor över havet. Vi passerade Sebayur Island, där några båtar redan låg förtöjda för natten. Vår guide delade ut kalla handdukar och det sista av frukten – ananas i små pappersmuggar. Jag satte mig längst fram igen, med benen dinglande, och repeterade mantans glid, ödlans långsamma blink, knastrandet av rosa sand under sandalerna. Det var en lång dag – fylld, fysisk, rik – men takten var rätt. Inget kändes stressat, inget utelämnat.