Sea Escape Aero

Jag minns lukten av diesel och salt på kajen i Labuan Bajo strax efter klockan 6:30, solen precis uppe, och Sea Escape Aero som redan surrade vid bryggan. Hennes för slogs genom det silvriga vattnet när vi avgled, kustlinjen krympte snabbt bakom oss. Vid 30 knop nådde vi Kelor på under en timme – jag minns fortfarande chocken av det kalla vattnet när jag hoppade in, korallen precis under ytan böljande av parrotfiskar och klownfiskar som slingrade sig genom anemoner.

Vi slösade inte bort tiden. Redan klockan 9:15 glidde vi in mot Batu Bolong, maskerna på innan Sea Escape Aero ens stannat. En skola fusiljärer delade sig runt oss medan mantaröjor cirkulerade underifrån, vingarna strök vid termoklinskiktet. Besättningen hade kylda handdukar redo när vi klättrade upp – en liten detalj, men den betydde mycket i den tropiska värmen. En av guideerna pekade ut en ung svartspetsrevhaj gömd under ett överhäng nära Sebayur, en plats vi nästan hoppade över men kaptenen ändrade kurs för tio extra minuter.

Lunch serverades ombord mellan Pink Beach och Komodo Village – grillad fisk, papaya och kall kokosvatten, allt uppdukat på ett fällbart bord nära kabyttens ingång. Vi gick inte i land på Komodo Island för den fulla ödlavandringen, bara en kort stig med guide, men att se en av dem rivstarta en getterkropp var surrealistiskt. Sedan var det tillbaka till Manta Point, där en större röj – nästan fyra meter bred – svävade ovan mig, gälarna pulserade som blåslägors. Solen stod högt, men vinden från förstavet höll värmen borta.

Kabytten själv var kompakt men tätt tillsluten mot motorbuller, med kyla som faktiskt fungerade. Jag sov inte, men två gäster gjorde det under returen. Toaletten var liten men fungerande, och det fanns färskvatten i en blåtunna nära aktern för att skölja av sig. Vi stannade kort vid Taka Makassar – vatten så klart att det såg oäkta ut, som ett vykort – innan vi nådde Kanawa strax före klockan 16 för ett sista dopp runt de klippiga udde där blekfiskar dök mellan springor.

Tillbaka ombord räckte besättningen fram torra handdukar och iste. Hemresan var jämnare, havet lugnade sig när vi närmade oss Labuan Bajos ljus. Jag kollade telefonen – ingen täckning hela dagen, och på något vis kändes det som en vinst. Axlarna var solvarma, öronen ekade fortfarande av de dubbla dieslarnas surr, men jag återspelade ständigt mantans glid, sättet den ignorerade oss helt, fullkomligt i sitt element.