Riara

Salt stänkte i ansiktet redan första morgonen när Riara värmde upp motorn klockan 07:00, utanför Labuan Bajos huvudbrygga. Jag höll mig i sätet, kände den kalla metallräcket under handen medan fiskebåtarna suddades ut i skymningen bakom oss. Solen hade ännu inte stigit upp, men himlen ljusnade snabbt från grå till blekgul, och silhuetten av Kelor Island skärptes för varje sekund. Det här var ingen tyst segelbåt – det här var en speedboat byggd för fart, och vibrationerna i däcket påminde om att denna resa handlade om att ta sig fram.

Klockan 08:30 låg vi på ankar i en perfekt hästhovsformad vik vid Kelor. Guiden delade ut snorklar och pekade ut var strömmen var svagast, nära korallrevet. Jag drev ovanpå skolor av papegojefiskar och klownfiskar som slingrade sig genom hjärnkorall, i vatten så klart att jag såg vartenda sandkorn. Upp på båten väntade frukost – varma bananpannkakor med honung och stark lokal kaffe i plastmuggar. Vi stannade inte länge; Riara var bokad hela dagen, och Padar Islands ikoniska klippkam låg i sikte. Vi besteg inte toppen – det tar timmar – men vi kretsade runt basen, kamerorna klickade mot de vassa topparna och den rosa nyansade stranden som dolde sig i bukten nedanför.

Manta Point blev den riktiga överraskningen. Klockan 10:45 hade vi lagt till vid rensningsstationens bojar. Besättningen sänkte ankaret tyst och pekade. Jag gled ner i vattnet – och inom sekunder dök en skugga upp under mig, sedan en till. Två mantar, med vingar som spände sig breda, cirkulerade runt revet. En snurrade till, visade sin vita buk som en blinkning. Jag simmade försiktigt, hjärtat bultade, och i nästan tio minuter dansade de under oss, oberörda. Vattnet var kallare här, och jag känner fortfarande kylan på axlarna, gummimasken som tryckte mot kinderna.

Lunch serverades på däck klockan 12:30 – grillad fisk med sambal, gurkssallad och kall vattenmelon – medan vi körde mot Pink Beach. Sanden lyser faktiskt rosa, särskilt i middagssolen, även om det mesta är krossat korall och foraminiferer. Vi hade en timme där: simma, promenera, ta bilder. Besättningen hade lagt ut mattor under en utdragen skärmskjul. Ingen i vår grupp gick in i inlandet för att se Komodo-ödlorna – det är en separat vandring vi inte bokat – men vi såg spår i sanden nära trädlinjen.

Kalong Island vid solnedgången var lugnare än jag väntat mig. Himlen glödde orange över mangroven klockan 17:30, och vi såg fruktfladdermössen lyfta i långsamma spiraler, svarta silhuetter mot ljuset. Inga stora folkmassor, inga båtar som trängdes i ankarplatsen. Bara ljudet av vingar och vatten. Sedan tillbaka till Labuan Bajo, återfärden mer bumpig i kvällsvågorna, alla tysta, solbrända, mätta. Riara la till vid kajen klockan 18:00 exakt. Det var inte lyx – inga kajutter att sova i, bara bänksäten och en segelduk – men den tog oss överallt, snabbt, och jag skulle inte ha bytt plats för de där mantaminuterna för något i världen.