Red Whale I

Jag minns kylan från däcksbänken under lårbenen klockan sju på morgonen, motorns duns redan i kroppen medan vi lämnade Labuan Bajo. Red Whale I kändes inte som en lyxjolle – det var den ju inte heller. Men det öppna överdäcket med sin 8 meter långa filt? Vi tog genast plats, ryggsäckar tryckta mot relingen, och såg staden försvinna i aktern. De dubbla Suzuki 250HP-motorerna sköt oss fram snabbt över krusigt grått vatten – det där som får dig att klamra dig fast vid vattenflaskan och sammanbita ögonen.

Sent på förmiddagen nådde vi Manta Point. Vår guide pekade på skuggor som cirklade under ytan, och inom minuter var hälften av gruppen i vattnet, snorklar som skar ränder i ytan medan mantar glidande rörde sig bara under ytan. Inga burar, inga plattformar – bara kall ström och tysta jättar. Vi kom upp skälvande men med vidöppna ögon, tog emot termosar med söt ingefärste från besättningen under däck. Toaletten, enkel men ren med riktig spolning och rinnande vatten, var en lättnad efter en timme i solen.

Vi fortsatte till Pink Beach och anlände strax efter klockan tolv. Sanden var inte neonfärgad, men streckad i roséguld där foraminiferer brutits ner till sandkorn. Vi simmade i korta omgångar, strömmen drog kraftigt nära norra viken, och drog oss sedan tillbaka till överdäcket för lunch – ris, stekt kyckling, papayaskivor inslagna i folie. Några sov på filten, skorna kastade åt sidan, medan andra pratade med den lokala besättningen på bruten engelska och med gester.

Padar Island kom senare, även om vi inte klättrade upp till utsiktsplatsen. Istället ankade vi utanför en tyst vik västerut och paddlade i land på en halvmåneformad strand av vitsand utan fotspår. Eftermiddagsljuset färgade kullarna bränd orange. En kille tog upp en drönare och filmade Red Whale I uppifrån – en röd prick mot indigoblått hav. Ombord delade någon runt våta servetter och doften av solkräm blandades med avgaser från motorerna som just tänts igen.

På återresan stannade vi till vid Kanawa Island. Korallen var inte perfekt, men skärlappsfiskar och klownfiskar simmade i de gruntvattnen. Jag flöt ovanpå en grupp blå sjöstjärnor, öron under ytan, och lyssnade på bubblor och avlägsen skratt. När Labuan Bajo dök upp på horisonten delade besättningen ut kalla handdukar och kaptenen sänkte farten, lät oss driv i tystnad de sista fem minuterna. Det var inte lyxigt, men det var äkta – 13 främlingar, en kabin för besättning eller förvaring, och en båt som rörde sig som om den menade allvar.