About Red Whale III
Solens första strålar hade knappt tänt klippkammen på Padar när en annan båts våg slog mot kajen i Labuan Bajo. Ombord på Red Whale III ticklade de dubbla Suzuki 200HK-motorerna tyst, däcket fortfarande svalt under fötterna. Inget stort ceremoniellt ögonblick – bara styrmannen som dubbelkollade förtöjningarna, en termos stark lokal kaffe som delades runt, och de första gyllene strimmorna som bredde ut sig över sundet. Det här handlade inte om lyxiga lakan eller flerätade menyer; det handlade om rörelse, timing och att nå Manta Point innan folkmassorna. Klockan 7:15 var vi ute på blankt vatten, motorernas vibration kändbar genom sandalernas sålar.
Red Whale III är byggd för fart och precision. Den enda kabinen under däck är kompakt men genomtänkt – klimatanläggningen fungerar faktiskt, även i middagshettan, och spoltoaletten är ingen vanlig handpump utan en riktig elektrisk marinmodell. Det betyder mycket efter timmar ute på vattnet. Kabinen är inte avsedd för långa vistelser; den är ett utrymme för utrustning, ett ställe att lämna en väska eller byta om mellan dyk. Det riktiga utrymmet är ovanpå: ett brett akterdäck med bänkar, en liten skyddad konsol framme med sittkuddar, och fri tillgång till fören för oblockerad utsikt. Vid Taka Makassar, när tidvattnet vände och sandbankar dök upp som flytande öar, lade vi ankare precis utanför grundet. Besättningen hade gummibåten i vattnet innan ankaret ens satt, och visste exakt var man sett mantor den morgonen.
Vi tillbringade förmiddagen där strömmen pressar rent vatten genom kanalen mellan Gili Lawa Laut och det öppna Savusjön. Båten positionerade sig precis utanför revets brant, fören mot strömmen, stabil trots vågorna. Att snorkla här är inte passivt – det kräver kraft att hålla position – men belöningen är omedelbar: enorma mantor som cirkulerar under ytan, vingarna som snuddar vid vattenytan. Ombord fanns handdukar redan lagda, kalla kokosnötter knackade upp innan vi ens klättrat upp för badstegen. Inget behövde begäras. Besättningen hade bara kollat tiden. Senare, vid Pink Beach, lade vi ankare i den lugnare norra bukten, bortom de vanliga dagsturisterna. Vi vandrade ensamma längs halvmånen i tjugo minuter, sanden en mjuk blandning av vitt och rosa, krossat korall som ger färgen.
Sent på eftermiddagen drev vi utan motor nära Kanawa Island, tystnaden bara bruten av vågorna mot skrovet. Ljuset var nu mjukare, gyllene och långt, och drog våra skuggor över däcket. En av besättningsmännen tände spisen under för att värma vatten till nudlar – enkel mat, men välkommen. Det här är inte en båt som låtsas vara något den inte är. Den har ingen solbädd eller dykkompressor. Vad den erbjuder är pålitlighet, fart och en besättning som vet hur man rör sig effektivt genom Komodos trånga tidsfönster. De planerar bränslestop, övervakar radiosamtal från andra båtar och vet vilka kanaler som hålls öppna under våg- och nytidsflod. På återresan passerade vi en större charteryacht som kämpade med vågorna nära Banta. Red Whale III skar sig smidigt fram, motorerna stabila. Vi nådde Labuan Bajo strax före 18:00, himlen streckad i violett och orange, inga trötta passagerare, ingen blöt utrustning. Bara en smidig avslutning på en lång, väl spenderad dag.
