About Vinca Voyages
Det första jag märkte var inte den slipade tekträheten eller middagsbuffén – det var tystnaden. Klockan 6:15, utanför Padar, stängde Vinca Voyages av motorerna precis före gryningen. Inget gnissel, ingen vibration. Bara plasket av små vågor mot skrovet och besättningen som rörde sig tyst på däck med snorklar och simfinsar redan utlagda. Den typen av timing sker inte av en slump. Det är tecknet på en båt som seglat dessa rutter tillräckligt länge för att veta när ljuset träffar Komodo Island på rätt sätt – och när man ska låta vattnet tala.
Tre kajutor är inredda efter tema – Western, Japanese och Balinese – men bara en mastersuite, dold längst bak med extra tjocka skrovdelar. Jag sov i Japanese Room, lägre på babords sida. Shoji-skärmar delade upp utrymmet, och sängen vände mot ett litet oriel-fönster som fångade morgonljuset genom stagbomen. Balinese Room, trots något lägre pris, hade bättre luftcirkulation tack vare dubbla ventilationsöppningar ovan sängen. Alla kajutor delade badrum med riktig keramikplattor och konsekvent varmvatten – sällsynt på båtar av denna storlek i Komodo.
Vinca är designad för rytm. Dag ett började i Labuan Bajo klockan 13 – sent nog för anslutande flyg – och gled sedan in till Menjerite klockan 16:30. Sandbanken här är inte överfylld, och besättningen hade kanoterna i vattnet innan de flesta gäster hunnit dricka klart sin kaffe. När jag snorklade längs revets kant passerade jag fem gröna sköldpaddor på tio minuter. På kvällen serverades middagen på övre däck under ett bleknande indigohimlavalv, med ljudet av fruktflygande fladdermöss som flaxade över Kelor Island. Ingen musik, inga meddelanden – bara grillad mahi-mahi och en besättning som förstod när du ville ha en till öl.
Dag två inleddes med Padar i gryningen. Vi ankade på norrsidan, undan de stora folkmängderna som klättrade upp från södra stigen. Vandringssträckan tog 25 minuter; utsikten, som alltid, var värd besväret. Men det som sticker ut är lunchen: en egenblandad kryddblandning i kycklingsatay som smakade som om den kom från en hemmakök i Sumba. Efter spåret efter komodovaran på Komodo Island – där rangers ledde oss i tät formation – kom Pink Beach med grunt korallrev i elektriskt blå nyanser. Inget djupt simmande, men siktdjupet hölls på 12 meter även i eftermiddagsljuset.
Sista dagen vaknade vi nära Taka Makassar. Sandbanken var halvt översvämmad, men besättningen sänkte ankaret ändå och lanserade gummibåten för ett dopp. Sedan Kanawa, där strömmarna kan bli kraftiga redan vid middagstid. Vi kom dit i god tid, snorklade längs det yttre revet och såg en manta glida under bogen klockan 11:17 – nära nog att räkna fläckarna. Ombord serverade kaptenen es kelapa – kyld ung kokosnöt – med lime när vi ångade tillbaka mot Labuan Bajo. Ankomst var planerad till 17:00, men vi la till klockan 16:42. Inget stress, inget rus. Bara tystnaden igen.
