Ilike

Första morgonen på Ilike vaknade jag av vågorna som skvalpade mot den träskrovade kroppen och lukten av stark javanesisk kaffe. Solen höjde sig precis över Wayag Islands och målade kalkstenskarsterna i mjukt guld. Jag gick barfota på teakdäcket, som fortfarande var svalt från natten, och tittade på medan en fiskekanot glidande passerade mellan två öar. Det kändes som om vi var de enda människorna i skärgården. Vid 32 meter i längd är Ilike inte den största båten, men med endast en kabin kändes hela fartyget som om det var vårt eget.

Våran första fulla dag tillbringade vi i Dampier Strait, en av Raja Ampats mest biologiskt rika zoner. Vår guide, Pak Joko, pekade ut ett par vobbegonghajar som vilade under en kant vid Cape Kri. Jag räknade 17 olika fiskarter under den enda dykningen. Efter lunch drev vi med strömmen vid Manta Sandy, där tre mantaröjor cirklade runt oss som långsamma, graciösa satelliter. En kom så nära att jag kunde se de enskilda fläckarna på dess rygg – ett fingeravtryck, som jag lärde mig används av forskare för att identifiera individer.

Varje kväll låg vi till ankar i en ny bukt – en natt nära Arborek, där vi simmade i land för att besöka en liten byskola. Barn vinkade från bryggan och ropade "Hello!" i perfekt ton. Besättningen hade satt upp ett bord på akterdäck med kalla Bintang-bir och grillade mahi-mahi-spetsar. Middagen serverades under stjärnorna: gul curry med kokosris, papayasallad och stekta bananbullar. Generatorn stängdes av klockan 22 och det enda ljudet var det tillfälliga plasket av en hoppande fisk.

Andra morgonen förde oss till Wayag Lagoon. Vi klättrade upp på den berömda utsiktsplatsen – 238 trätrappor upp för en brant backe – och kollapsade på toppen, andfådda men chockade. Utsikten var otrolig: en labyrint av svampformade öar omgivna av vatten så klart att det såg ut som glas. På eftermiddagen snorklade vi ovanför ett rev nära Penemu Islands. En grön sköldpadda svävade bredvid mig i nästan en minut, helt oberörd. Jag kunde se balanorna på dess sköld, hur dess fenor rörde sig som långsamma fläktar.

Tillbaka ombord räckte besättningen fram handdukar och varm ingefärste. Ilike drivs med solenergi och har en dieseldriven generator som reserv, så duscharna var korta men varma. Den enda kabinen – tydligt avsedd för ett par eller en soloresenär – hade en queensäng, ett litet skrivbord och ett porthål med utsikt till havet. Träarbetet ombord var mörkt järnträ, handpolerat med en slät, vaxad känsla. Det fanns ingen AC, endast takfläktar och tvärgående ventilation genom fönster med teakramar.

På vår sista morgon stannade vi vid ett blått hål nära Gam Island. Det var grunt nog att stå i, men väggarna föll lodrätt ner i mörkret under ytan. Skolor av fusiljärfiskar svävade nära ytan som silvermynt. När vi kom upp fann vi att besättningen hade dukat fram frukost med nasi goreng och färsk mango. När vi ångade tillbaka till Sorong satt jag på fören med benen dinglande och tittade på medan solen brände bort morgondimman. Det var inte flashy, men det kändes äkta – som om vi hade sett Raja Ampat inte som turister, utan som gäster.