Mermaid I

Jag minns det första morgonljuset som föll över däck – gyllene, tyst, bara knarrandet av trä och fågelsång i fjärran över Wayag. Luften var fylld av salt och något grönt, som mossa på sten efter regn. Vi hade ankorts sent kvällen innan, och jag gick barfota ut på det varma tekträet, med ett tunt täcke runt axlarna. Båten kändes stadig under mig, 28 meter trä som förtjänat sin plats i dessa vatten. Det fanns bara några av oss, inga massor, bara en liten grupp dykare och simmare som kommit för att uppleva Raja Ampats korallhjärta.

Mermaid I skryter inte om lyx, men lever den stillsamt. Vår hytt var en av åtta – enkla trädetaljer, en riktig säng med fräscha lakan och egen badrum med varmvatten som faktiskt fungerade. Inget klimatanläggning, men brisen från Arafurahavet letade sig in genom luckorna hela natten. Vi tillbringade dagarna med att hoppa mellan ögrupper: Cape Kri i gryningsljuset, där revet sluttade ner i det blå och fusiljärer låg staplade som silvertråd; sedan Arborek Jetty, där jag svävade ovanpå klovfisk-anemoner och en pygmédvärgahäst klamrade sig fast vid korall inte större än min tumme.

En eftermiddag ankorts vi nära Piaynemo. Vår guide pekade uppåt – 'Ni kan vandra till utsiktsplatsen, eller stanna och simma med wobbegongs under båten.' Vi valde vattnet. Jag svävade nära stupskottet och tittade på en brun wobbegong som andades långsamt under skrovet, munnen öppnade och stängde sig som en blåsform. Senare klättrade vi upp för stenstegen till karsttoppen. Uppifrån såg lagunen ut som ett nät av turkosa bassänger sydda mellan mossiga kalkstensöar. Klockan var tre, solen hög, och öarnas skuggor bredde ut sig under oss som fläktkoraller.

Tillbaka ombord fylldes galleyn av doften av vitlöksgammar och ångad ris. Maten serverades familjestil på övre däck – grillad revfisk, papayasallad, fräsch ananas. Besättningen, alla indonesier, rörde sig lätt mellan kök, dykplattform och styrhytt. En av dem, Pak Ade, hade seglat dessa rutter i 14 år. Han visade oss hur man skiljer en krokodilfisk från en lejonfisk genom formen på bröstfenorna. Krokodiler såg vi inte, men vi passerade en långbåt nära Sawinggrai där en familj vinkade från sitt tak med vass på stolpar.

Vår sista fulla dag var i Dampier Strait. Vi dök vid Mioskon, ett sluttande rev där parrotfiskar i stora skar korsade vägen. Strömmen ökade mitt i dyket, och vi drev förbi gigantiska tårluror och väggträdgårdar av gorgonier. När vi kom upp var båten redan där, besättningen lutade sig ut med finnar och handdukar. Den kvällen, ankorts i en spegelblank bukt nära Kri, satt vi på däck med kaffe och tittade upp på Vintergatan. Inga stadsbelysningar, inget brus – bara stjärnor och tillfälliga plask från hoppande bläckfisk.

Vi gick in i hamnen i Sorong tidigt på dag tre. Inte med fanfar, bara en sakta anlöpning med måsar som cirklade ovanför. Jag gick i land kändes lättare, solsprucken på axlarna, öronen fortfarande fulla av vatten. Raja Ampat hade varit allt jag hoppats – inte en 'dröm', inte ett 'paradis', utan verklig, vild och levande. Och Mermaid I, med sina åtta hytter och stadiga besättning, hade varit rätt farkost att bära oss genom det hela.