Malaillo

Det första jag märkte var doften av tikträ och salt när jag klev på däcket strax efter gryningen. Solen hade inte nått över Padar än, men himlen var redan strimmig av korallrött, och besättningen räckte tyst ut varma ingefärsté i keramikkoppar. Vi var på Malaillo, en 45 meter lång phinisi med bara två hytter, och redan kändes det som om vi hade hela Komodo för oss själva. Till skillnad från de större båtarna fyllda med snorklare hade vår lilla grupp på sex plats att sprida ut sig över soldäcket, det inomhus-loungen med sina polerade träbord eller det skuggade aktern där kökspersonalen redan förberedde färsk papaya och banan till frukost.

Vi tillbringade den första morgonen med att vandra Padar vid soluppgången, den rosa, vita och svarta sanden synlig från bergskammen ovanför. Vid middagstid hade vi ankrat nära Komodo Island, där rangers ledde oss på en drakvandring genom den torra savannen. En juvenil Komodo-drake slingrade över stigen bara tio meter framför oss, den kluvna tungan flygande i luften. Efter lunch tillbaka på Malaillo — grillad mahi-mahi med sambal och ångat ris — snorklade vi vid Pink Beach, där den korallmatade sanden glöder rosa i eftermiddagsljuset. Vattnet var lugnt, och jag stannade i nästan en timme, såg papegojfiskar beta och klownfiskar pila mellan anemoner.

Dag två började vid Manta Point. Jag hade sett mantor förut, men aldrig så här — tre av dem, var och en minst fyra meter breda, cirklade rengöringsstationen strax under ytan. Jag hängde orörlig i strömmen, hjärtat bultade när en gled inom armslängd, gälplattorna pulserade. Senare, när vi närmade oss Kalong Island, mörknade himlen av tusentals fruktfladdermöss som strömmade från mangroverna. Vi såg från bogen med kalla Bintang-öl, ljudet av deras vingar ett lågt brus över vattnet. Den kvällen satte besättningen upp högtalare på soldäcket. Vi sjöng hemska versioner av 90-tals pop i karaokerummet, sedan gick vi ut för att stjärnskåda. Ingen ljusförorening, bara Vintergatan som välvde sig över riggen.

Vår sista morgon ankrade vi vid Taka Makassar, en sandbank som framträder vid lågvatten som en hägring mitt i ingenstans. Vi vadade ut och flöt på ryggen, skrattade när strömmen drog oss mjukt i cirklar. Därifrån seglade vi till Kanawa, där revet sluttar brant och vattnet skiftar från turkost till djupblått. Jag såg en sköldpadda bryta ytan strax bortom ankarlinan. Tillbaka ombord serverade kaptenen hemmagjord kokostårta med kaffe. Vi lade till i Labuan Bajo klockan tre, väl före kvällsfärjorna. Malaillo kändes inte som en kryssning — det kändes som att låna en väns otroligt välutrustade båt för en privat ö-hoppningsresa.